Idag på bussen hem från stan satt det 2 stycken tjejer som kanske var kring 8 år och pratade:

Tjej 1: Visst springer du?
Tjej 2: ja.
Tjej 1: När vi får pengar ska jag också börja springa. Fast jag ska även börja tänka på vad jag äter och så. Jag ska äta typ sallad.

Att höra en 8åring uttala sig så, gör mig inte bara chockad utan faktiskt enormt ledsen. Om vi nu kommit så långt i vårat sjuka samhälle fullproppat med ideal att även ett litet barn ska tänka på sin kroppsform, hur långt kan vi då gå? Hur tänkte jag när jag var åtta år? Visste jag ens hur man gick ner i vikt och kretsade de tankarna i mitt huvud då? Inte så vitt jag vet. När jag var 8 tävlade vi om vem som kunde käka mest pannkakor eller billys pannpizzor. Den som klarade mest fick respekt. Det är väl så barndomen ska vara? Det är väl den tid man inte ska behöva några krav och måsten, utan bara formas till en individ av egen vilja? Usch blev nästintill upprörd när jag satt där, ville springa fram och slå till barnet, eller iallafall kasta en snöboll på henne så att hon får välkomnas till barnlivet igen. Utan bekymmer!