Det är så roligt med kärlek och känslor. Först är man helt uppe i varandra så att man tillslut bara vill spy på den andre och få lite distans. Sedan nu när Simon varit borta i en vecka är det som att ena hälften saknas och man känner sig som en ensam vissen maskros som behöver näring. Det är konstigt det där, jag tror ifs att det är bra med lite distans då och då, eftersom man lär sig att inte ta sin käresta för givet och man får känna den där enorma saknaden. Och finns det något bättre än att se personen man saknat komma gåendes och man springer in i armarna och bara kramas och helt plötsligt känns som omgivningen overklig? Tillochmed jag som har svårt att visa känslor, har mina sådana stunder, sånna där riktiga ’hej-jag-är-en-känslig-mor-stunder’ där man blir tårögd och det bränner i tårkanalerna. Inte över något dåligt, utan för att den där lilla ’sakneklumpen’ spricker. Nu ska jag sluta babla och övergå till vanligt vardagligtprat..

Imorgon är det utvecklingssamtal i skolan som gäller och sedan ska jag baka muffins med Anna till spanjorerna som ska komma på besök. Det är otroligt häftigt och roligt att träffa människor med en helt annan bakgrund än min egen helsvenska och inte ett dugg multikulturella gråzoon. Hade tänkt att lägga mig och se på någon film nu, så vi får höras senare. Godnatt!