Julväntan 1972

 Tänk när man var liten- vad väntan på julafton var lång innan tomten kom! 

Först och främst fatta man inte varför julafton hette "afton"! Det var ju inte alls afton direkt man klev upp, inte. De vuxna försökte avleda ens tristress (se där- ordet stress redan i unga år) med diverse saker. Man skulle badas och klippas naglar och kammas hår, hunden skulle borstas, frukosten ätas och så kanske man for en sväng till kyrkogården och kollade graven. Sekeligt drog sig förmiddagen fram mot lunch. 

Mormor stod mitt i alla julgrytorna och snodde till en lunch. Hon var sträng men snäll och vi fick inte ta en endaste kaka om det inte var fika. Hon bevakade skafferiet som en hök- snabb som en gepard och med samma snabba reaktion på tassande steg som den. Då måste hon ändå ha varit över 70 år.

Hon o mamma gjorde en massa god julmat, vi andra gjorde en gigantisk krans av grankvistar med rött snöre om och ljus i som hängdes ovanför matbordet i köket.

Hästarna skulle ha hårt bröd och stallet julpyntas med glitter. Var det vackert väder for man ut och red. Julen 1972 fick jag en lottapäls från överskottslagret och jag tror aldrig jag har blivit så glad för en julklapp! Nu slapp jag frysa när jag red. Den kostade säkert en 125 kronor!!!

Nå då kollade vi Kalle Anka medan det blev mörkare och mörkare. Mormors tv stod på över våningen och var gammal och vresig- för att få igång den måste mormor stampa på ett särskilt ställe på golvet.

Sen tragglade vi oss igenom middagen och så började den tröga väntan och ständiga tittar och spaningar ut genom fönstret, tills vi såg en liten svag lykta som närmade sig…