Jag har förstått att skolor inte ser svårigheterna hos eleven, eller åtminstone inte vill se svårigheterna, utan att eleven har en diagnos.

De kan skicka barnen på utredning, men stödinsatser sätts oftast inte in förrän diagnos är bekräftad. Min fråga är då naturligtvis baserad på de lagar och förordningar vi har, ska inte alla få möjlighet att nå kunskapsmålen?

När stödinsatser sätts in ska det dessutom baseras på elevens svårigheter och styrkor, individuella behov som skolorna gärna mättar med en liten grupp. För att det är mest ekonomiskt. Jag kan inte heller se att särskilt många skolor har kompetensen att ge rätt stöd till elever med behov.

Stödbehovet ska utgå från eleven, inte från diagnos.

I dagsläget är det tvärtom. Dyslektiker har ju samma diagnos, de hamnar i samma grupp men har de samma behov? Ligger de på samma nivå?

Vad ska man göra i en stödgrupp för matematik eller svenska, lägga nivån för den personen som har det svårast? Lättast? I vilket fall blir det fel.

Det är inte, per definition, ett funktionshinder/-nedsättning förrän något i miljön begränsar eleven. Det behöver inte finnas något hinder/nedsättning om rätt stöd fanns.

Jag skulle gärna se att skolan utvecklar området kring stöd för elever med svårigheter. För att börja någonstans måste det komma från politikerna. Att slopa utbildning för lärare kommer bara göra problemet värre. Vidareutbildning, all kompetens som går att få, kan aldrig göra mer skada än nytta.