Lyckan kommer, lyckan går…
När sonen var liten tyckte han inte om slutet på “Gud som haver”. Ni vet den där strofen med “Lyckan kommer, lyckan går..”
Han gillade inte att lyckan gick sin väg. Så vi gjorde om den. Vi bad, på hans förslag – “Lyckan kommer och lyckan kommer igen. Och så för att det skulle rimma la vi till “Gud är vår Fader och våran vän.” Det kändes bra!
Det finns annars två versioner av det vanliga slutet – “Den Gud älskar lyckan får” och “Gud förbliver Fader vår”. Som barn funderade jag alltid på det första. Om det menades att det var den som älskade Gud som fick lyckan, eller den som Gud älskade? Kanske menas det både ock?
Personligen tycker jag bäst om andra versionen. Lyckan kan ju vara lite obeständig. Men oavsett hur den kommer o går så är Gud är vår Fader – hela tiden. Kanske var det så den som från början formulerade det sistnämnda slutet tänkte.
![IMG_6222[1]](http://blogg.vk.se/gunnelsblogg/wp-content/uploads/sites/620/2017/07/IMG_62221.jpg)
