Om lavendel

Läste en gång i en trädgårdstidning att lavendel är besvärligt att odla. Och dessutom dyrt i inköp. Trist tyckte jag, som gillar lavendel, och gladdes när jag träffade på dem nå´nstans. Som i Visbys Botaniska Trädgård – exempelvis.

Men så råkade jag se en billig kruka på Granngården. Tidningen med skötselråden var borta, men tyckte det kunde vara värt att pröva. Så – jag köpte och grävde ner krukan på en ganska karg och stenig plats. Jag vattnar sällan (den regnar förstås på den ibland.) och ger den aldrig näring. Ibland blir den plantan risig, då klipper jag ner den, och den börjar växa på nytt och blir bara större med åren. Den blommar varje sommar, luktar lavendel och sköter sig alldeles utmärkt. Det har den gjort nu i ganska så många år.

Så – råden i trädgårdstidningen stämde inte riktigt. Det var varken dyrt eller krångligt, och bra var ju det! Att råden inte stämde, menar jag – just i detta fallet!

Fast just nu är lavendeln ganska vissen förstås, det hör ju årstiden till. Och inget har jag sparat som i äldre tiders påsar. De påsar vi ärvt eller haft har vi sålt på loppis. (Till nå´n som gick omkring med den lyckligt i famnen och talade leende om dem då hon betalade.) Kvar i jorden finns plantan som – om inget märkligt händer just i vinter – kommer att blomma på nytt igen, och igen – och igen…

Goda råd är dyra, brukar det heta! Ett konstigt uttryck egentligen! Varför säger man egentligen så…?