Om världen var orange!

Så glad jag är att snön är vit – och inte orange. Det sistnämnda önskade vår son i tidig ålder att den skulle vara. Vit tyckte han var en tråkig färg. "Den syns ju inte"!

Och jag tänkte, att så´n tur att han inte kan få sin önskan uppfylld. Bara tanken att man skulle vakna en morgon och upptäcka att hela världen var orange! Och så skulle den vara – flera månader framåt.

Fast just nu är snön inte så vit överallt. Mestadels smutsgrå, men nu är man mest glad  att den smälter undan. Att snöhögarna sjunker ihop och platserna med barmark blir både flera och större. Men vid riktiga snötider får gärna snön vara vit. Vilken annan färg som helst känns konstigt att tänka på, och framför allt något så starkt som orange.

Fast på sista tiden har jag märkt att jag faktiskt börjat gilla orange lite grand. Som i i vssa inredningsdetaljer om det inte blir för mycket. Speciellt ihop med vissa gröna nyanser, det blir som ganska effektfullt. Undrar om sån´t kan gå över – att man gillar orange menar jag. Gillar inte riktigt att jag gillar, om jag så får säga.

Fast när man tänker efter! När det kommer till naturen, så blir man ju knappast störd av höstlövsprakten. Tvärtom – så njuter man när  färgerna skiftar i rött och orange. Och färgstarka liljor och andra brandgula blomster – det är ju bara så vackert!  Och alla vackra frukter – ja, listan kan göras lång.

Så kanske gillar jag orange ändå, men inte på snön. Den tanken är bara för mycket!