När minst kanske är störst – och kanske tvärtom…

Några blommar stolt för sig själva.Några gömmer sig lite blygt under stora blad. Några sprider sin väldoft vida omkring och några breder ut sig i sin omgivning. Några trivs bäst för sig själva, (åtminstone delvis), medan andra trivs bättre i grupp – gärna i blandade färger och former…

Några blommar inte ens, i varje fall inte som det syns, men har så mycket att ge ändå. Men alla är de frambringna (om nu ngn förstår det lite märkliga ordet ”frambringa”) från samma Skaparhand – och ingen är mera värd än den andra…

Nu skulle det kanske komma en filosofisk jämförelse med oss människor – men hoppar över det! Tror att den tanken löper vidare fint ändå…

Och jodå, syrenerna har  blommat över för i år, mossflocksen likaså – och den fotade irisen är för länge sedan borta. (Så fint att fotade blommor inte vissnar.) Men violerna – de som tillhör dem som syns och luktar minst av de nu nämnda – de blommar bara fint vidare. Och dyker upp lite varstans i trädgården, flera för varje år som går…

Och jodå, det gör lupinerna också – och jag älskar dem båda två!