Kommande dagars arbetsfrid…

Hemma igen
där igelkotten med plirande ögon
välkomnar oss
mitt i trädgårdens övervuxna grönska
i skydd utav kvällsmörkret
och regnet

Den överblommade rosenbusken
har sparat en ros
mitt i dess vackraste ögonblick
alltmedan de sista knopparna
döljer sin kommande skönhet

bakom sitt ljusgröna hölje
av spirande framtidsro
Liksom på trots
mot den analkande hösten
reser de sig uppåt
på raka
fastän böjliga stjälkar

Liksom kommande dagars
vardagsfrid
ligger samlad i husets alla prång
och arbetsglädjen
knoppas i förväntan
i kontorets trygga närvaro

Så här skrev jag en gång, då vi kom hem från en resa ungefär vid den här tiden, ev ngn vecka senare. Känns lite som om jag skulle kunnat skriva det nu. Ja, alla detaljer stämmer ju inte förstås – det regnar inte, och är inte mörkt. Igelkotten välkomnar oss inte just nu, men nog har vi sett den här runtomkring i sommar alltid. Rosenbusken då var så mycket större och en annan färg, osv… Ja, om sanningen ska fram har vi inte ens just kommit hem från en resa. Vi har bara tillbringat största delen av veckan som gått på Nolia.

Men känslan kring det hela var så lika att det poppade upp i mitt minne. Och sista delen känner jag, den är så absolut lika – Den om att”kommande dagars
vardagsfrid
ligger samlad i husets alla prång” och att ”arbetsglädjen
knoppas i förväntan
i kontorets trygga närvaro”! 

Och den känslan och den verkligheten – den är jag glad för!