Alltför många gånger…

Läser ”Mannen utan öde” av Imre Kertész! Har tidigare bara hört brottstycken av den som radiouppläsning!

Det är en betraktande skildring, skriven som minnen av något som hände för länge sedan. Om hur en 14-årig, ungersk pojke hamnar i koncentrationsläger. Från början intet ont anande, då han istället tror att han är på väg till ett arbete. Det man slås av är hur han hela tiden (har bara läst början av boken än) reagerar med det som händer honom med ”det förstår man ju. Och hur effektivt och utan protestester man lyckades frakta iväg och föra in människor i en fångstillvaro – och för den största delen till en säker död.

Det är ingen självbiografi, även om författaren – själv ungersk – också upplevde koncentrationslägrens fasor. Så – just skildringen i den här boken har inte hänt. Men ändå har den hänt – alltför många gånger. Alldeles förfärligt för många gånger!

(Sorstalanság, 1975 (Steg för steg Fripress, 1985/Mannen utan öde, Norstedt 1998) översättning Maria Ortman)