Ett löv på marken

Det är något visst med torra löv! Att känna hur det prasslar när man vandrar bland dem. Någon mer som går just där de finns? Om det så bara är ett litet stråk, och resten av gatan eller trottoaren är helt fria. Eller går upp på gräsmattan eller marken bredvid för att få uppleva hur det prasslar?

Såg förresten en lövhög då jag var ute idag! Vem minns inte hur det var att hoppa i sådana. Var länge sen nu – och visst blir man sugen. Hade dock ingen räfsa med mig, så att jag kunde räfsa ihop efter hoppande. Och att hoppa och lämna löven kringspridda – det hade nog inte uppskattats…

Men jag hade kameran med så jag kunde ta några bilder. Och drömma om hur det brukade vara – och kanske kan bli en dag. En dag då allt stämmer överens, med lövhög, räfsa och vackert väder – så att löven är torra menar jag! Som de var idag – och tänk ändå så många löv, och vart och ett är värt att betrakta, om man nu skulle ha tid.

Tänker ibland på Bo Setterlinds dikt ”En sten på marken Ska man inte förakta Den har också en himmel Bara vi ger oss tid”. Tänker på att det gäller så mycket som vi ser i naturen och tar som för givet. Och så byter jag ut lite i mina tankar. Som idag mot ett löv. Nu finns ju inte Bo Setterlind kvar härnere så jag kan fråga om det är ok. Men jag tror inte att han skulle ha något emot det. Och hur som helst, så gör jag det ju bara i mina tankar…