Min längtans vingar…

Det här med längtan…! Det är lite skönt ibland! Och ibland lite svårt! Och ibland riktigt mycket både skönt och svårt! Men att vara helt utan längtan vet jag inte heller hur det skulle vara…

Jag minns en diktrad som jag hörde eller läste, en gång som ganska ung. (Ja, till och med som ”liten”.) Något i stil med ”längtan får så trasiga vingar med åren”. Minns inte vem som skrivit dem, men jag tror mig säkert veta att det var någon av de gamla kända, svenska författarna. Minns inte mer av dikten, men på något sätt har den här enda raden stannat kvar…

Och ändå vet jag inte ens om jag håller med, för min egen del! Fastän det gått en hel del år sen jag hörde den, så att jag tidsmässigt skulle kunna göra dess verklighet till min. Men när jag känner efter i själva begreppet längtan hos mig själv, så känner jag att min längtans vingar är hela! Så hela att de kan bära mig bort då och då – men ändå föra mig tillbaka!