Tankar kring stubbar…

Det är lite sorgligt med stubbar! Särskilt med nyblivna sådana! Och alldeles särskilt när man minns trädet som stått där nu bara stubben finns kvar. Men sen när tiden går (och kanske trädet är glömt) kan en stubbe vara nog så vacker och intressant i sig. Den får sin egen miljö, med en mångfald olika arter – småkryp och växter, som svampar, lavar och mossor. Arter som i sin tur varierar från stubbe till stubbe.  

Läste för en tid sedan, just om detta, i en forskningsstudie från SLU. Målet med studien var att visa vilken effekt som storskalig stubbrytning kan få på rödlistade arter och den biologiska mångfalden. Men det är förstås studier och en problematik som främst berör stora kalhyggen…

Men jag tänker på det numera när jag ser stubbar. Såväl gamla som nya! Tänker på det nu, när vi fått några nya stubbar i en lillpark på vår gata. Känns lite sorgligt att träden är borta, men på stubbarna kommer en ny ekologisk zon att ta form. Så – en stubbe kanske markerar slutet för trädets liv, men början för flera andras…

Lite märkligt när man som tänker på det – ändå!