Att ”sjunga milda sånger” och dela någons ensamhet. Hur svårt är det inte – ändå!

Har börjat läsa ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger” av Linda Olsson. Är inte riktigt klar med om jag tycker om boken eller ej…

Visst – språket är vackert, den är stilla och eftertänksam. Det behöver man som läsning ibland. Temat är sorg och ensamhet, och boken är ganska så vemodig…

Nyttig dock, då den får mig att tänka efter. Finns det människor i min närhet, som är lika ensam som Astrid i boken. För Astrid är det en självvald ensamhet, som hon dock inte orkar med i långa loppet. Och så kommer Veronica – som också behöver en vän att dela med…

Här i boken tycks det gå lätt – det är ju trots allt ”bara” en roman. Och gårdarna ligger ensligt och nära varandra. Men i verkligheten, tätbebyggelser och människovimmel är det inte alltid lika enkelt.

Mitt hjärtas bön är att jag inte ska missa att sjunga milda sånger för den som behöver det. Men hur lätt blir det inte att det stannar vid en from bön.

Gud hjälpe oss alla!