”En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar…”

Den har smyckat vår lilla trädgård också, fast den i grund och botten är ganska så karg! Men i den frodiga försommargrönskans tid så bjuder den på lika vänlig grönska som vilken större dal eller äng som helst!

Tänker lite på att Carl David af Wirsén beskrev grönskan som vänlig, när han skrev den här psalmen äår 1889. Och precis så känns försommargrönskan – vänlig! Andra naturtyper relaterar till andra känslor, men det kan vi ta en annan gång…

Tänker också på hur omtyckt och ofta sjungen den här psalmen är än idag, fastän den skrevs för så länge sedan. Själv tröttnar jag inte på den! Inte heller på försommargrönskan i vår egen miniträdgård – i all sin vänlighet!

Här kommer psalmen i sin helhet! Den är lite allvarlig också, manar till eftertanke…

1.En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunnar sommartiden.

2. Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa:
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

3. Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver.
Blott Herrens ord förbliver.

4. Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissnar gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.

5. Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt.
Min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.

Text: Carl David af Wirsén 1889

Det talas ofta om att sätta gränser!

Och visst – det är viktigt i många sammanhang. Men för ett par dagar sedan fick jag en smått märklig kommentar på fb! Ja, faktum är att jag tyckte den var helt absurd.

Jag hade delat Tage Danielssons tankar i versform, kring invandringen i Sverige, när någon skriver i en kommentar  – ”Gud satte upp gränser och bestämde var folket skulle bo”. Punkt och slut! Ja, inte riktigt, vi bytte ett par kommentarer. Men stod för långt ifrån varandra åsiktsmässigt för att det skulle bli ett meningsfullt samtal. Men slutsatsen av kommentaren var tydlig nog – Gud har bestämt var människor ska bo, och då ska de inte komma till Sverige!

Kommentaren var grundad på något som Paulus sa i sitt tal på Aeropagen i Apg 17. Som om Paulus stod där och predikade om att alla folk skulle bo kvar i sina nationer. Som bekant har dessutom många nationsgränser ändrats sen Paulus dagar. Finns mycket att säga, men det här med att rycka bibelord ur sitt sammanhang. För att använda det för sina egna, ofta obibliska uppfattningar – jag gillar inte det!

Men jag gillar Tage Danielssons vers! Här är den –

”En kommer hit för att fly från nöden,
en kommer hit för att undgå döden.
En kom hit, av terror tvungen,
en kom hit för att gifta sig med kungen.
Dom är tyskar, iranier, greker och turkar,
mest är dom snälla, andra är skurkar.
En del är ärliga, andra skumma,
en del är genier, andra är dumma.
Mest är dom fredliga, andra vill slåss,
men andra ord dom är som oss!
En del söker lugnet i stället för bråket,
det enda vi svenskar kan bättre – är språket.
Det sägs att vi stammar från Adam och Eva,
som inte var svenskar – men ja må dom leva!”
Tage Danielsson

Utslagna blommor i all ära! 

Men just det här, precis innan de slår ut! Tycker det är så fint!  

Eller som när ormbunksbladen är på väg att veckla ut sig… Och vildvinet som kommer så smått…

Och man vet – att snart så är hela staketet inklätt i frodig grönska! Det kanske är just det här med förväntan, att man vet att det utvecklas och blir som mer och bättre… Fast det förstås – jag tycker ju om det som det är just nu! Hur blev det här nu då… Nåja, vackert är det i alla fall, både ock! Och även de knoppar som inte kommit så långt! Jag bara älskar det – alltsammans! Även en överblommad julros – har aldrig förr sett att de kunde vara så vackra, där i slutskedet…