Gick förbi en rosenhäck idag, och tänkte på den där gamla visan som en fågel diktat. Ni vet den där som börjar – ”Kom, hör min vackra visa,
som fågeln diktat har…”.  Fast det var förstås inte en fågel som diktat den utan Zacharias Topelius. Men kanske hörde han fåglarna sjunga vackert i buskagen, när orden kom för honom och upplevde lovsången till Gud i sitt hjärta när han skrev nästa fras: ”Guds godhet vill jag prisa i alla mina dar”. För att fortsätta med;

”Om honom susar bäcken,
om honom talar skyn.
I röda rosenhäcken
han blomstrar för vår syn.”

Hörde nog lite fåglar jag också i bakgrunden idag, när jag passerade den långa rosenhäcken. Men mest tänkte jag på humlorna som surrade så trivsamt, där de kröp ut och in ur rosorna.   Någon bäck såg jag inte heller, om man inte räknar Umeälven för en riktigt bred sådan. Vattendrag som vattendrag, kanske? Men vackert var det i solskenet, och det lagom varma högsommarvädret. Precis sådär som man tycker sommaren ska vara. Såg förresten när jag kollade upp texten, att Mozart skrivit musiken till Topelius vackra lilla visa! Kanske att han också upplevt Gud i rosor och fågelsång?   

Bara en endaste krollilja, att följa dag efter dag… Eller de två som jag valt att fota mest, sen de först börja skjuta upp ur jorden ( och som jag tycker är så vackra redan då). Tänk så mycket livskraft och innesluten skönhet som finns i en endaste, liten oansenlig lök. Och då är detta bara en enda art av växtlighetens ofantliga mångfald. Om man då går till de frö, som är ännu mkt mindre…

”Se på ängens liljor, hur de växer”, säger Jesus i Matteus-evangeliets sjätte kapitel, och pekar på att liljor varken arbetar eller spinner. Nu var det nog inte just krolliljor som växte på den plats där Jesus stod och undervisade. Men budskapet han ville få fram var detsamma oavsett arten. Ett budskap som djupast handlar om den omsorg som Gud har – om oss!