”När Adventets konung drar in…”

Adventar lite mer sakta i år än jag brukar. Det mesta i Första-Advents-lådan ligger fortfarande kvar, och får kanske komma upp allteftersom. Inte så att jag på något sätt är less på Advent, men känner bara inte för alltför mycket pynt och krusidull bara. Jodå, nog gillar jag lite lagom, och stämningen som blir med stjärnor, ljusstakar och stämningsfull musik. Men gillar, kanske minst lika mycket, Nils Bolanders lite mer kärva Adventsdikter. De skär liksom igenom glittret och når in till hjärtedjupen. Som i dikten ”Advent” (ur Valda dikter, 1952);

”När Adventets konung drar in i vår mitt på sin åsneritt, då måste det skära en blodröd revelj igenom vår helg… Då var det som rymden av tordön skalv under kyrkans valv och en flammande soldröm får stämma och i hjärtana bränt: Advent! Advent! …

”Si, din konung går in i ditt hjärtas cell adventsaftonskväll. Och bojorna brister kring hand och fot, när du tar honom mot…”. Lite ålderdomligt språk – förstås! Men visst förstår vi!