När året mognar i november…

Oktober har så många skiftningar… Färgsprakande och vitt blandat om vartannant. Som när sön fallit häromnatten och björkarna lyste klargula bland allt det vita. Fortfarande ligger det snöhögar kvar lite varstans och gnistrar i solskenet – från den sol som nu ligger lågt vid horisonten.  Visst – många nedfallna löv har mattats i färgen, och tävlar med små vattenpölars ismönster om ögats uppmärksamhet. Men att oktober skulle vara grå, som Elsa Beskow skrev i sin ramsa, kan jag inte hålla med om. Men kanske skulle det bara rimma och ge rytm åt ramsan. ”Men oktober och november och december äro grå”, sådär avslutningsvis. Och grått i december? Möjligen november – och vad är det förresten för fel på grått? ”Gråskalans djup”, sjunger Bengt Johansson om i sin vackra sång ”Novemberljus”. (Påminner mig om att jag ska ta upp den CD´n till köket och lyssna på när jag köksar.) Och visst är det lite speciellt, novemberljuset. Inte starkt, uppfodrande och rannsakande som april- eller däromkring – ljuset. Utan lägger sig mer som balsam över själen, så här i skiftningarnas tid. Om sommaren mognar i september, så kanske det är i november som hela året mognar. December då – jo, då börjar ju allt som på nytt igen. I varje fall om man räknar i kyrkoår. Och varför skulle vi inte…?