Som svampar ur jorden …

”Hur mångfaldiga är inte dina verk, Herre! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du har skapat” (Ps 104: 24).

De sticker upp som svampar ur jorden, brukar vi säga. Och nu är vi där igen, rent bokstavligen –  och jag går runt och fotar igen bara för att de är så fina. Verkar vara ovanligt gott om flugsvamp i år, så lite extra färgglatt och vackert. Även om jag kanske tycker att de minsta, som inte alltid är så färgglada, nästan är finast. Får mig att tänka på Elsa Beskows ”Tomtebobarnen”, även om de inte växer i en skog, utan på gräsmattor runt omkring oss – ibland med härligt mjuk, grön mossa. Även den så vacker …    Men nåja, de där större är också ståtliga och vackra – förstås, och de som är någonstans mittimellan … Sen är det förstås inte svamp som vi ser, om man ska vara petig, utan bara mycelens fruktkroppar. Det mycel som redan är utvecklat under markytan, vilket gör att det vi kallar svamp kan sticka upp till ytan så där snabbt. Det mycel som samverkar med växtrötter i ett viktigt samarbete. Det som gör att fina underjordiska svamptrådar tränger in i rötterna, så att växten kan ta upp vatten och viktiga näringsämnen – samtidigt som svampen får kolhydrater från växten i utbyte.

En symbios som fungerat tiderna igenom. Det visar några fossil från svampar i Wisconsin, USA, som hittades i samband med ett vägbygge. Fossil som består av fina strukturer som liknar sporerna och de fina trådlika hyperna hos dagens mykorrhiza.

Men allt det där som händer under jorden glömmer man lätt när man går omkring uppe vid marken och njuter av allt det vackra. Det fina är att det fungerar ändå – tiderna igenom.