Nötkråkor, cembratallar och solsken – helt nära!

Någon trodde det var en sibirisk nötkråka. Någon annan att det bara var en vanlig nötkråka. Och egentligen spelar det mig inte så jättestor roll. Men det var lite trevligt att observera den, där den hackade intensivt på en förmodad kotte i en cembratall. Mig tycktes den inte göra någon notis om där jag stod vid foten av tallen med min lilla närbildkamera…    Nästa dag såg jag flera av dessa nötkråkor i några andra cembratallar. Men de ville inte så lätt låta sig fotas, och just dessa cembratallar är några riktiga jättetallar, så fåglar gömmer sig lätt uppe i riset.  Helt i vår närhet växer tallarna, även om man ibland glömmer bort att de finns där. (Man glömmer ju ibland lätt bort sån´t man har nära menar jag.) Men kalasat på kottar hade de gjort, det bar marken vittnesbörd om. Och uppe i träden hängde det fullt med tämligen nybildade kottar, som lyste så vackert i solen. Så nog finns där mat framöver, för vilka nötkråkor det nu rör sig om. Eller andra av skapelsens djur- och fågelslag som gillar kottar i allmänhet, och cembratalls-kottar i synnerhet. Solen lyste så vackert de här dagarna. Och kastade långa skuggor över gräsmattan från cembratallens långa, ståtliga grenar.  Idag regnar det. Men jag är säker på att om jag gick ut, så skulle jag se mycket vackert då också – här helt i vår närhet!