Europacupen pågår för fullt och det har blivit dags för finalpassen.

På damsidan har Balrog imponerat stort, deras 6-2-seger mot IKSU i gruppspelet var en riktig styrkedemonstration. Spelarna från Umeå verkar dock successivt ha arbetat sig in i turneringen, och det var härligt att se att de lyckades eliminera Dietlikon-spöket i semifinalen. Tycker nog ändå att det är Balrog som är favoriter till guldet. Grundar detta på hur fjolårets SM-final, inledningen av årets elitserie och också resultaten i EC hittills sett ut. Jag hoppas dock att IKSU bevisar vilken dålig analytiker jag är.

På herrsidan nåddes alla SSL-lag av goda nyheter från EC-turneringen -Warberg kan förlora, och dessutom flera matcher i rad!

Hur Wiler kunnat ta sig till final kan jag inte förstå. När jag såg dem i Nolia Cup blev jag inte så imponerad, och det kändes inte som att deras man-man-spel skulle kunna ta dem ända till EC-final. AIK hade tydligen vissa problem med Wiler tidigare i EC-turneringen, vilket jag tror berodde på ovanan av att möta man-man-spelet. Tror dock att de nu kommer att vara klart bättre förberedda, varför jag gissar på en enkel svensk finalseger.

Dalen möter Storvreta idag. Matcherna i Fyrishov tillhör seriens höjdpunkter, samtidigt som det är en av de svåraste bortamatcherna. Om Peder kan vara med tror jag på en bra chans, men det krävs att Dalen redan från början av matchen skjuter från distans.

Skall senare idag ta cykeln till Gammliahallen för att titta på den otroligt viktiga matchen mellan City och Mullsjö. Som jag skrivit tidigare är det just dessa matcher som måste vinnas för att Citys SSL-vistelse inte skall bli ettårig.

Det pratas, med rätta, mycket om Mullsjös striker Fredrik Holtz. Min enda kommentar rör hans überstöddiga uppsyn. Den gode Holtz har hållning som en bodybuilder med armarna ut från sidorna -snälla Fredrik, slappna av och ställ ner TV:n så blir du en ännu bättre innebandyspelare!

Trodde du som läsare att du skulle slippa läsa om rullskidor denna gång? Kommer inte på fråga. Igår var jag ute på en sväng längs cykelbanan till Sävar. Alldeles i slutet av cykelbanans ände mot Sävar ser jag två andra rullskidåkare komma åkande tillsammans med en hund. "Trevligt" tänkte jag, samtidigt som jag noterade att det rörde sig om en ung och glad Vorsteh (vilken råkar vara min favorithundras).

Vi närmar oss varandra när jag i sista sekund inser att hundägaren inte har koll på sin fyrfota vän, som nu rusar rakt mot mig och in framför mina skidor. I och med att rullskidorna inte går att bromsa får jag kasta mig ut i gruset vid sidan av cykelbanan för att undvika en rejäl kollision. Följden blir att jag, trots Fred Astair´s fotarbete, flyger som en projektil ner i det stenfyllda diket. Som så ofta när man ramlar eller på annat sätt råkar ut för incidenter studsade jag upp och försäkrade att allt var OK, fast ilskan över gubbarnas släpphänta hantering av sin jycke kokade inombords. I ren ilska satte jag "pers" på vägen hem från Sävar.

Väl hemma visade det sig att mina kära rullskidor, likt mig, fått rejäla skrapsår. Dessutom är jag stel och öm i hela kroppen efter flygturen.

/Gustaf