När jag blickade ut över publikhavet under gårdagens match insåg jag att det är detta jag saknar mest som innebandypensionär. Det är alldeles svart på läktaren. Det är varmt. Det råder en spänning som nästan känns i luften. Du står nere på parketten, i centrum av den utsålda grytan och inser att många skulle vara nervösa, men själv känner du att du behärskar situationen, att du har full kontroll. Det är en fantastisk känsla som få får uppleva, och som man för evigt vill få chansen att återuppleva. Gåshud är bara förnamnet!

Jag är nöjd över Citys tröjor, tycker de var smygsnygga.

Matchen då? Ja, rent kvalitetsmässigt så var det inte mycket att hurra över. Oändligt många misstag på mittplan -båda lagen måste skärpa sig på denna punkt, annars kommer man att bli brutalt straffade av övriga lag.

Känslan från läktaren var att Dalenspelarna ansåg sig vara ett så pass mycket bättre lag att det på något sätt ändå skulle ordna sig. Det höll på att skita sig.

I två perioder var det ingen spelare som höjde sig över mängden. I tredje tyckte jag att Alex, Dille och Zingmark visade kvalitéer.

Priset som matchens osynligaste "star player" måste nog delas mellan Super-Mats och Peder, med Christoph som runner up.

Dalens andra- och tredjeformation vann knappt en närkamp under hela matchen, också något som måste bli bättre. Dessutom var det alldeles för fjuttigt runt det egna målet.

Jag gillar Johan Alm. Jag tycker att han gör det riktigt bra, han utnyttjar sina resurser på ett bra sätt och blir sällan övermodig. Däremot är han ingen stor målskytt, två jättelägen blev igår till vatten istället för till vin.

Efter att ha läst ’innebandyenligtmig’ kollade jag in spelarbetygen, och nu är det bekräftat att betygsättningar inte är något att sätta alltför stor vikt vid. Men kanske lite kul i alla fall?

Ett råd till Peder: Använd guldstickan. Tandkrämsklubban ser inte ut att ge ett lika vasst skott.

Nyheterna meddelar att speedwayklubbarna har ekonomiska bekymmer. Lönekostnaderna har varit för höga i förhållande till den ekonomiska kostymen. Samma dystra insikt har dykt upp bland fotbollsklubbar, hockeyklubbar, basketklubbar och till viss del även inom innebandyklubbar.

Lär inte folk av tidigare misstag? Idrottsföreningar är inget Leos Lekland för pokalsugna styrelseledamöter, sportchefer och spelare!

Jag gillar Björklövens VD Bedros Sakayan, och hans tydliga linje att hålla budget. Man rättar sig helt enkelt efter plånbokens tjocklek. Givetvis innebär det att man också måste sätta upp mål därefter. Kan man inte värva de bästa spelarna kan man heller inte förvänta sig att slåss i toppen av serien.

Jag hyllar här och nu FÖRENINGSMÄNNISKAN, som inte gasar på tills kronofogden står för dörren, utan som ser en förening som mer än bara medaljer, pokaler och titlar.

/Gustaf