Finnarna vann VM. Vilka känslor skall man ha efter den första VM-förlusten någonsin? Givetvis en otrolig besvikelse -det är helt enkelt surt att förlora. Samtidigt är det ingen jätteskräll. Finnarna har varit minst lika bra som Sverige de senaste 5-6 åren. De har vunnit många av träningslandskamperna och de senaste VM-finalerna har varit ruggigt jämna tillställningar. Någon gång skulle sviten brytas, och det blev söndagen den 14/12 2008 som det hände.

Finalen då, vad finns att säga om den? Jag skulle vilja beskriva den som en mental berg-och-dalbana:

Innan match går det upp för många av de svenska spelarna att Sverige aldrig förlorat en VM-final. Den så efterlängtade finalen blir plötsligt något man bara vill få överstökat.

Första perioden: Finland kommer ut och spelar en avslappnad och effektiv innebandy, vilket gör de svenska nerverna ännu mer ansträngda. Det svenska spelet krampar betänkligt.

Paus: Finnarna är oerhört nöjda med sin första period. Vissa spelare börjar fundera på VM-guldet, trots att det är 40 minuter kvar. I det svenska omklädningsrummet står Jihde och Fischerström och manar på. De blågula kommer överens om att det inte finns tid att tveka. Fokus ligger på att snabbt ta sig in i matchen igen, ett snabbt mål kan betyda oerhört mycket.

Andra perioden: Sverige sätter hög press, samtidigt som finnarna försöker bevaka ledningen. Effekten blir, förutom svenska mål och svenskt spelövertag, att det finska självförtroendet upphör att existera samtidigt som "di svenske" plötsligt är stekheta. Trots målmässigt underläge är det klar fördel Sverige.

Paus: En oerhörd lättnad råder inom den svenska truppen, men i och med att man fortfarande ligger under lyckas laget bibehålla fokus. Alla ser att finnarna är skärrade, vilket gör killarna supertaggade. I det finska omklädningsrummet är det tyst. De rutinerade spelarna försöker ingjuta mod i spelartruppen -"Vi leder fortfarande, allt är under kontroll", men under ytan gnager en illa dold oro. Laget är i rejäl gungning. Perkälä!

Tredje perioden: Sverige fortsätter på inslagen väg. Finnarna känner att ett bekant scenario håller på att återuppstå. Spelet från första perioden är som bortblåst. Sverige kvitterar, för att därpå snabbt göra både ett och två ledningsmål. Endast ett under kan rädda finnarna som i detta skede är nära att ge upp matchen. "Nu är det kört, vi kan inte vinna en VM-final", tänker någon. Så händer det plötsligt. En onödig svensk utvisning och dörren till återkomsten öppnas en aning på glänt. Finnarna gör mål och hoppet tänds i de finska ögonen, samtidigt som en viss oro börjar anas i det svenska lägret. Efter ytterligare ett PP-mål är både den målmässiga och den mentala matchen helt jämn, möjligtvis med en litet finskt övertag.

Förlängning: Nu är matchen helt öppen och tillfälligheter eller individuella prestationer kommer att avgöra matchen. Den här gången är det inte Magnus Svensson som blir hjälte, utan Tiitu/Hyvärinen får istället äran att hyllas som kungar.

I NHL hade man kallat en match som VM-finalen för "a mental game". Det var så otroligt tydligt hur lagen slets mellan hopp och förtvivlan, och också hur spelkvalitén berodde på självförtroendet hos spelarna -fascinerande, eller hur?

/Gustaf