På Wikipedia kan man läsa:

”Psykopati är en generell beteckning på en störd personlighet ifråga om känsloliv och vilja att följa sociala normer. Många begår till följd av störningen handlingar som av majoriteten uppfattas som onda; psykopaten är oförmögen att känna ånger, utan kan tvärt om skryta med att ha kommit strafflöst undan. Andelen psykopater uppskattas till omkring ett par procent av befolkningen. Psykopater är som regel medel- till högintelligenta.

När människor med psykossjukdomar ofta har bisarra beteenden och uppföranden, är psykopaten istället väl medveten om att föra sig rätt, vara trevlig och att ge ett gott intryck – det ingår i störningen. Uppförandet kan dock vara teatraliskt eller tillgjort, personen kan uttrycka uppfattningar om sin egen förträfflighet, simulera känslor som anses passande, allt i syfte att manipulera för att uppnå bestämda personliga målsättningar. En person med psykopatisk störning har som regel svårt att förstå nyansskillnader i känslor, till exempel skillnaden mellan sexuell attraktion och äkta kärlek. I kombination med detta har psykopater ofta drag av impulskontrollstörningar samt saknar tålamod; de söker sig till äventyr och beter sig ansvarslöst.”

På en annan sida på Internet, psykopat.se kan man läsa:

”En psykopat är med en enkel förklaring en person som saknar förmåga att känna empati med sin omgivning. En psykopat vet vad som är rätt och fel, men tycker att han står över de regler och normer som finns i samhället. Han saknar vad man normalt kallar samvete.

Psykopaten vet vad han vill och är beredd att göra vad som helst för att få sin vilja igenom. Psykopaten tar gärna åt sig äran när saker går bra men ser till att andra får skulden för misslyckanden. Psykopaten är en farlig person att bli osams med eftersom psykopaten kommer göra allt som finns i hans makt för att få sin vilja igenom.”

Varför skriver jag om psykopater? Jo, jag har levt med en och vet hur det är men jag kommer inte att gå in på det närmare nu utan det kommer jag att berätta om längre fram.

Skall jag vara rädd? Nä vet du vad, det har jag varit tillräckligt mycket. Det finns inget som skrämmer mig längre. Denna bisarra upplevelse har gjort mig stark och nu är det dags, jag tänker inte längre vara tyst. Hur många är det inte som lever så som jag levde. Jag hoppas min berättelse kan stärka någon att ta första steget mot friheten och lyckan för den finns trots att det känns som att hoppet är ute. Det finns många som vill hjälpa. Mitt första steg var att berätta om min situation för en mycket god vän på mitt jobb. När jag någon månad senare hade lämnat det helvete jag befann mig i så tog jag ganska omgående kontakt med kvinnojouren. Där fick jag hjälp att få kontakt med Socialtjänsten och sedan samlade jag så pass mycket kraft att ringa kvinnofridsmottagningen där jag fått fantastisk hjälp. Som sagt, det är många som är villiga att hjälpa. Finns det något jag kan göra för att hjälpa, tveka inte att skriva en kommentar (ingen annan än jag kan läsa kommentarerna) så skall jag göra vad jag kan om inte annat kan jag lyssna. Det är skönt att prata med någon som har varit i samma sits som en själv. Jag har kontakt med en underbar kvinna, nu min goda vän, och jag kände att det var först när jag hade pratat med henne som jag kände att någon förstod hur jag hade haft det då hon själv har befunnit sig i samma sits. Det var skönt att äntligen bli förstådd.

Ta hand om dig, lev och må så hörs vi!

//Jenny