Nästan. Jag tyckte att jag är lagomt social, ända tills jag kom hit ner. Vi kan ta idag som ett exempel. På öppna förskolan så pratade jag förra veckan ytterst lite med en tjej om att vara aupair. Alltså ungefär som man säger ’hej’ och ’oj vad full bussen är’ till busschauffören. Men idag så kom hon fram på riktigt och sa hej och undrade hur det var med mig och jag blev alldeles ställd som så många gånger förr sen jag kom hit ner. Jag vet inte vad det beror på men folk här pratar på ett helt annat vis.

Så for hon hem och så kom det en annan och började prata med mig. Men istället för att prata om allt mellan himmel och jord och föra en normal konversation så sitter jag ändå där och säger, ’Jo, jag kommer från Storuman’ och fick se, idag igen, det typiska ’A-haa!! Jag vet precis var Umeå ligger alltså vet jag var du bor och därför så känner jag nästan din mamma eller så har jag en kusin i Östersund och då är ni ju grannar och jag vet allt om norrland fast det spelar ingen roll för allt är ju Sverige men du pratar ju lite konstigt?’. Fast när de som jag pratar med får sådana ’aha’-upplevelser så är det bästa att se minerna på dem när jag formar munnen och börjar på det långa U:et som följs av meå, då vet de precis.

Antingen så är det så att folk pratar mer här, eller så hade jag en väldigt skev bild av mitt sociala liv. Men jag känner att jag måste ta tag i det och socialisera mera. För det är ju jätteroligt, så länge jag kan diskutera med de mammor som vanligtvis finns på alla öppna förskolor runt om i det här länet. Jag hänger väl dock inte med när de pratar om ammningsproblem eller mammakläder, men i alla fall.

Så jag börjar här och nu:

Hej! Vad heter du? Hur gammal är du? Var bor du? (Lämna en kommentar, alltså)

Serni, jag börjar få kläm på det!
På återseende.