Var och simmade ikväll med P i Götene. Vi simmade vanliga kilometern och det gick som det brukar. När vi stod i duschen sen så kom Å och funderade om jag inte skulle hänga med tvärt igen och prova att simma lite med glasögon. Så jag simmade helt plötsligt 0,5 km till och måste köra mycket teknikträning! Vitsen med mitt sim och mitt jogg är ju att bli bättre, så det kändes lite konstigt att jag inte förbättrat mig något i simmningen. Fast nu ska det bli ändring på det!

Efter simmnigen så var jag dödens hungrig så jag skyndade mig hem för proteiner och ’Heroes’ som för övrigt måste vara den bästa serien genom tiderna så länge den inte håller på 5 säsonger á la maraton-lång-körar-dödarna Lost, 24, Prison Break och Våra bästa år. Max 2 säsonger för Heroes, tycker jag. Men vi får se, vi får se.

Och appropå teknik då så kan jag inte langa upp några bilder här än. Vet inte om det enda sättet som man kan göra det på är fel eller om jag bara inte förstått någonting. Men det ordnar sig säkert nog 🙂

Nu ska jag nog kvarta snart för en morgondag med intensivt lekande så länge Ville i fråga är hyfsat frisk och orkar. Så, på återseende!

Det kan man säga. Ville har feber idag så mamma stannade hemma. Jag har dock gått på en riktigt lång promenad med pyret nerbäddad i vagnen och så sov han en stund, lilla killen.

Behöver alltså inte vika en tum innan det är dags att laga mat, men jag tänker vika ändå och sy gardiner och laga byxor. Så måste jag sticka lite mer. Hann klart mössan igår, och den håller ju tätt så det får bli årets prestationen. Hoppas bara den håller vintern ut, eller ett litet tag i alla fall.

Har planer för i helgen också, eller egentligen mest bara lördagen. Det bli i följande ordning: Springa 5 km med Å, Ekuddenrundan blir det. Fara med E på en oljemålningskurs som jag får istället för språkkurs och sedan kalas hos en annan E i Lidköping. Det låter kanon va? Fast det jag ser framemot mest är nog springningen ändå, för om jag klarar 5 km så är jag Sveriges gladaste skit.

På återseende!

Nästan. Jag tyckte att jag är lagomt social, ända tills jag kom hit ner. Vi kan ta idag som ett exempel. På öppna förskolan så pratade jag förra veckan ytterst lite med en tjej om att vara aupair. Alltså ungefär som man säger ’hej’ och ’oj vad full bussen är’ till busschauffören. Men idag så kom hon fram på riktigt och sa hej och undrade hur det var med mig och jag blev alldeles ställd som så många gånger förr sen jag kom hit ner. Jag vet inte vad det beror på men folk här pratar på ett helt annat vis.

Så for hon hem och så kom det en annan och började prata med mig. Men istället för att prata om allt mellan himmel och jord och föra en normal konversation så sitter jag ändå där och säger, ’Jo, jag kommer från Storuman’ och fick se, idag igen, det typiska ’A-haa!! Jag vet precis var Umeå ligger alltså vet jag var du bor och därför så känner jag nästan din mamma eller så har jag en kusin i Östersund och då är ni ju grannar och jag vet allt om norrland fast det spelar ingen roll för allt är ju Sverige men du pratar ju lite konstigt?’. Fast när de som jag pratar med får sådana ’aha’-upplevelser så är det bästa att se minerna på dem när jag formar munnen och börjar på det långa U:et som följs av meå, då vet de precis.

Antingen så är det så att folk pratar mer här, eller så hade jag en väldigt skev bild av mitt sociala liv. Men jag känner att jag måste ta tag i det och socialisera mera. För det är ju jätteroligt, så länge jag kan diskutera med de mammor som vanligtvis finns på alla öppna förskolor runt om i det här länet. Jag hänger väl dock inte med när de pratar om ammningsproblem eller mammakläder, men i alla fall.

Så jag börjar här och nu:

Hej! Vad heter du? Hur gammal är du? Var bor du? (Lämna en kommentar, alltså)

Serni, jag börjar få kläm på det!
På återseende.

Jag brukar inte vara galen och snudd på euforisk när jag tänker på musik. Jag brukar inte heller räkna dagar och planera in när jag ska lyssna på musik. Men den 23:e Oktober släpper System of a Downs sångare, Serj Tankian sin första platta från sitt solo-projekt. Den heter Elect the Dead och jag har redan beställt och betalat. Så jag kommer att tälta vid brevlådan natten den 22:a oktober, var så säker!

Och jag ska alltså lyssna på musik hela den dagen som kommer att bli en tisdag. Så ni vet redan nu att det kommer inget blogginlägg den dagen föränn sen på kvällen när jag fått lyssna igenom hela skivan 3-4 gånger.

Och fram tills dess så kan vi lyssna på ’The Unthinking Majority’ och ’Empty Walls’ som båda är med på den nya skivan och finns på bland annat youtube.

På återseende

Klockan är inte ens 12 och jag har redan hunnit skjutsa och så for jag och Ville på Mariestads sopstation/sorteingsområde. Vi slängde mjukplast, hårdplast, trä, papper, kartong. Allting tog väl kanske 30 min. Men så tänke jag på min kära mor mitt i kaoset bland wellpappfrågor och ofärgat glas.

Hon sorterar alltid soporna innan hon far iväg och slänger dem. Det finns säkert fler som gör det, men i alla fall. Då slipper hon stå, som jag stod idag och separera plast från kartong och svära ramsor över att ingenting vill lossna från det andra. Så jag ska introducer min familj här i nya sorteringvanor, för nu ska det blir ordning och reda på skräpet.

Så for jag på Karlssons, en blandning av Rusta och DollarStore. Där införskaffade jag mig två nystan mörkgrå garn som jag ska sticka en mössa av. Min jacka är hyfsat ljusgrå och mina vinterskor är svarta. Passar ganska bra då med mörkgrå? Jag tror det jag.

Nu väntar lunch och en eftermiddags lekande varvat med planer för en bättre källsortering. På återseende!

.. har jag varit nere i söderöver, landet vid Skåne. Landet med alla kryp och alla ekar.
Det som förbryllar mig mest dock, är hur mycket jag har hunnit med. För att göra en lång lista kort och lättläst så kommer den här, jag har:
– Varit på Liseberg
– Sprungit sammanlagt drygt 4 mil (!)
– Varit på i Ullard, på Gekås
– Varit i Örebro, på IKEA
– Hittat favoritfiket
– Skaffat mig egna rutiner
– Fått lön som jag satt sprätt på
– Längtat hem
– Varit på krogen

Jag antar att det är för att jag inte är hemma. Men räkna med de där grejerna plus att jag numera tränar 5 gånger i veckan (minst). Det fanns inte i min värld förut. Jag är inte en sån som tränar och gör grejer på helgen – trodde jag. Nu är jag på på det mesta och har alltig allt planerat in minsta detalj. Det är så roligt att märka att man faktiskt förändras, vare sig man vill eller inte.

Mina egna rutiner ja, haha. Det är så att familjen här har en centraldammsugare. Och jag blir en glad skit. Jag dammsuger varje dag och längtar tills städtjejen som kommer 2 ggr/månad far hem. Jag vill dammsuga! Gott folk, ni bör ha testat en centraldammsugare alltså. I annat fall så kan ni köpa en, så kommer jag och städar åt er.

(Sprang rekord idag, igen! 5 km till helgen är nog inte helt omöjligt)

Men kvällen lider mot sitt slut och morgondagen är fylld av utmaningar. Jag ska skjutsa den äldsta till skolan, jag ska skjutsa jag och Ville till öppna förskolan, jag ska komma hem (med Ville), jag ska på bästa sätt koka korv och servera middag. Sedan är jag åter fri och ledig.

På återseende!

Jag är som ny bloggare på vk.se fundersam på vad jag ska skriva om såhär i mitt första inlägg i min blogg. Kanske om vem jag är? Men det står ju på inforaddan, och att jag är 19 år, bor utanför Mariestad och jobbar som aupair kanske inte är så intressant ändå?

Men vad bloggar jag om då? ’Allt mellan Storuman och Mariestad’, hah, jovars. Vi får väl se. Men jag kan inte utlämna alla nationella hemligheter. Det här är den blogg som min framtida eventuella chef kommer att läsa. Och om jag då skriver saker om industrispionage kanske det inte går hem på anställnigsintervjun?

Jobbet som aupair kan ju vara intressant dock, vad man gör, liksom. Mina dagar ser ut ungefär såhär: Jag stiger upp, leker, lagar mat, slutar. Det är inte svårare än så. Ibland så åker vi till öppna förskolan i någon av orterna här omkring och ibland inte. Det är ett väldigt roligt jobb men jag kommer att bli en sån där som tar med mig jobbet hem.

(Det här kommer på att bli ett långt första inlägg bara för att det är det första).

När jag inte är med Ville (mitt ta-hand-om-barn) eller bloggar så tränar jag gärna. Jag joggar och har som mål att springa en mil innan lucia. Så simmar jag, men mest bara för att det är roligt. Annars så är musik ett givet intresse. Jag tycker att System of a Down och Simon and Garfunkel är kalasbra-a. Så jag lyssnar inte speciellt genreartat.

Jag bor som sagt inte i norrland. Och det är lite roligt, för alla vet om det, speciellt de jag inte känner. ’Visst kommer du norr ifrån?’ säger folk till mig som jag aldrig ens har sett förut. De verkar vara väldigt intresserade. Så säger jag, ’ja, kommer från Storuman’.. ingen reaktion.. ’Tärnaby/Hemavan?’ (i hopp om att de ska känna till Anja).. fortfarande ingen reaktion. Suck.. ’Umeå?’. Då lyser de helt plötsligt upp, ’jahaa! Jaja, men det vet jag ju var det är’ säger de då och vet helt plötsligt precis var jag kommer ifrån. Men de har ändå ingen aning om var Umeå ligger, bara att det ligger norr om Sundsvall. Eller som en lumpare på tåget ner uttryckte sig om var jag kom från ’norr om Lund’.

I alla fall. Fast mitt norrländska hjärta brinner för palt och myggor så trivs jag oväntat bra här nere. Det kan bero på att jag har en kusin och en syster här. Det kan bero på att jag har världens bästa jobb. Det kan bero på att familjen jag bor hos är jättesnälla. Jag vet inte – men jag tänker i alla fall stanna mitt år och uppdatera er om allt om händer och sker här nere där ingen vet var Umeå ligger.

Nu ska jag fara ut och springa, på återseende!