Det hjälps inte, jag är oftast lite sådär lurigt rädd när jag kör bil här nere.

Igår var vi i Göteborg, och på vägen dit hade några krockar. Inne i Göteborg hade någno krockat. Tidigare har en lasbil kört i diket, någno hade kört på en älgkalv, några hade frontalkrockat utanför Mariestad.

Det är alltså en salig blandning av singelolyckor men även många krockningar. Så även fast jag kör som man ska så kan man ju inte alltid räkna med att alla andra kör det. ’Kör som om alla andra vore idioter’, så brukade min mamma resonera när jag skulle ta körkortet, och det fick jag praktisera när jag körde hem efter simningen en kväll.

Jag har redan raddat upp historien för alla jag känner så jag ska inte bli så långdragen. Men summa summarum så var jag påväg att frontalkrocka med någon som hade väldigt bråttom och körde om lastbilen som jag mötte i ett backkrön. Jag såg inte han, och han ville nog inte se mig. Jag väjde i alla fall för allt var jag var värd och det gick ju bra, men ändå, tänk om.

Det värsta är att en del kör med livet som insats. En gång blev jag omkörd av två bilder, samtidigt (!). Vi låg alltså 3 i bredd och liksom, det gick bra men varför har en del så jäkla bråttom?

Nu ska jag i alla fall köra försiktigt as usual till min syster i Götene och hämta lite grejer. Sen blir det löpning, pyssel och Oz för hela slanten resten av helgen!