Det är ungefär så det ser ut just nu. Jag vilar benen, Ville vilar maten och det har smattrat regn hela dagen. Men av någon underlig anledning så blir jag snarare glad än grå och surmulen av det, varför? Jag har verkligen ingen aning alls.

Nu är det 18 dagar kvar tills jag planterar min rumpa på ett säte i ett tåg och inte överger det förän jag eventuellt köper den sedvanliga tågölen. Sen sätter jag mig igen och kliver inte upp förän jag är i sköna Norrland med precis allt vad det innebär på egen risk.

Det absolut värsta som kan hända är att jag får världens hemlängtan och vill hem-hem-hem så fort jag kommit tillbaka hit. Vad gör vi åt det? Turligt nog så har D en konferens i Piteå i slutet av januari så då ska jag och Villen följa med. Det är en plan. En bra plan.