Kontrasten. Norrland, hemma. Snö överallt, vitt överallt och -15 grader. Skåne, här, slask överallt, fåglar överallt och plusgrader.

Alltså, före jag for hem kändes det som att jag hade vårkänslor. Men nu har jag vårkänslor, på riktigt.

Det känns precis om en kall majdag, fruset slask men ändå en massa sol och galna fåglar som skulle kunna betäcka vad som helst. Ville har mössan på sned så ett öra sticker fram och så tvärfår jag en glimt när jag var liten och kunde ta fram cykeln eftersom det torkat upp tillräckligt. Idag är det en sån dag, men jag har ingen cykel.

I alla fall, hemresan var en prövning. Vi var lite sena och sen var det slask och bilen funkade knappt men vi kom i alla fall hem såsmåningom och nu är allt som vanligt i alla fall resten av den här veckan.

Så kom jag fram till nu medan vi var hemma varför hemma är så jäkla underbart. Man vet precis vad som händer, blev svaret. Jag kan liksom tempot och jag vet att det är ok att sova till 11:00. Jag vet precis vad vi gör om kvällarna och hur rutinerna går. Men att gå ifrån det är väl ett led i att själv växa upp, typ.

Anyway, nu saknar jag mamma och längtar till vi ses åter och så saknar jag min syster som jag sällsynt nog inte sett röken av på mer än en vecka. Har ju kommit på också att lönen har trillat in på kontot men jag har inte fördärvat så många ören än, så det ska jag väl göra. Fast en del måste jag spara till tattoo meltdown, för det är ju snart.

(Jisses vilken bloggdiarré jag har)

I alla fall. Jag tror att jag har lösningen på livet nu. Vad jag ska göra efter det här är ju redan uttänkt, men när det här ska vara klart. Surrade med D igår och om jag inte vill stanna till maj 2009 så tar de in någon annan, lix. Jag behöver inte oroa mig och få dåligt samvete. Hurray.

Ps. Just när jag lagt sista penseldraget och vi skulle fara hem från öppna förskolan så kom Ville och drog två fingrar genom elefantens ben. Det blev inte sån stor skada dock, men elefanten blir nog aldrig sig själv igen.