Ni ser mitt mål med livet där till höger? Att springa tjejmilen? Jag reflekterade över det nu. Jag har ju redan klarat milen, först i november sen då i söndags och ikväll. Så varför skulle en mil med en massa östrogen och sport-bh-skav vara liksom en grej då?

Ikväll sprang jag i 23 graders värme på öppna fält och nästan ingen vind. Det var den första delen av min runda. Sen sprang jag 2 km på asfalt på en måttligt trafikerad väg och jag försökte så mycket jag bara kunde att inte bli ett roadkill. Sen sprang jag 1½ km på grusväg där jag mötte några bilar och en traktor och eftersom det är så torrt så dammade det så mycket och jag har nästan hela grusvägen i mina lungor och i mitt andningssystem nu. Sen sprang jag på en skogsväg i 4 km där jag bland annat svalde en spindel (!) och gång på gång sprang rakt på spindelnät som satt från träd till träd och korsade vägen.

Allt detta medan ena min hörlur trillade ur örat hela tiden, tröjan gled upp, byxorna gled ner och det enda jag kunde tänka på var vatten.

Så jag frågar igen, vad är en mil i Stockholms grönområden i jämförelse, prestationsmässigt, mot en mil i öken, på asfalt och i ett regnskogsliknande område som innebär udda förtäringar längs vägen?

Jag försöker inte att glorifiera mig själv just nu eller vara elitistisk, jag inser snarare att jag kanske borde jobba efter andra mål här i livet än delta i Sveriges största pms-event där man förmodligen inte ens får plats att springa så fort man vill om man råkar hamna bakerst i ledet.

(Tjejmilen är säker jättekul och jag vill ändå springa den någongång innan jag dör, och jag förstår, det är ju liksom grejen. Men ändå.)