På promenad med Otis

Efter en dag i föreläsningens tecken är man så hemma. Fylld av nya kunskaper och insikter som trängs med de redan befintliga. Det börjar nog bli dags att rensa ut några gamla kunskaper för att de nya ska få frodas i fred.

Nu ska jag greppa kameran och ge mig ut på en sjuhelsikes lång och rask promenad. Det börjar nämligen bli svårt att bevisa att det finns några magmuskler under den gelemassa som envisas med att växa sig allt tätare. Och om jag inte vill spendera mina surt förvärvade pengar med att köpa en helt ny uppsättning kläder i storleken Large är det nog bäst att börja snarast.

Med mig på den långa marchen tar jag med mig en oumbärlig energikälla, nämligen Otis Reddings Live in London and Paris. Att bara kalla det för soul känns nästan futtigt, snarare skulle jag definera det som Punk-Soul. Det är så kompromisslöst, rått och aggressivt att man finner sig sitta där med öppen mun och fånig blick. Helt uppslukad av hur mycket en person lyckas öppna sig och bara ösa ösa ösa tills det inte finns ett uns kvar att ge. Sen är jag för evigt imponerad över de artister som förmår uttrycka sig genom vad som bäst kan beskrivas som primalskrik utan att för en endaste sekund tappa vare sig ton, innehåll eller rytm. Vill ni ha bevis? Lyssna på de fyra avslutande minuterna av Try a little tenderness så förstår ni.

* * * * *

Basshunter blir inte populärare i mitt tycke genom att konstant avbryta musiklyssnandet med information om en skiva som ingen någorlunda normalt funtad person kan uppskatta.