Promenad i batterilöst höstväder

En och en halv timmes promenad ute i den kalla försmaken av hösten gjorde gott. Det finns något befriande i att se löven sakta men säkert gulna. Vore jag filosofiskt lagd skulle jag här skriva en harang om tiden, varat och den mänskliga existensen. Men eftersom jag för närvarande inte känner mig som någon Sartré, Camus eller någon annan ifrågasättare av alltings existens så nöjer jag mig med att konstatera att löven är fina att titta på, luften frisk och min kondition är kass.

Tyvärr fick inte Otis glänsa med sin Try a little tenderness under promenaden då batterierna tog slut mitt under Day Tripper. Jag måste verkligen införa en regelbunden uppladdning av iPod:en. En gång är ingen gång, två gånger i veckan är första stadiet till demens.