Marilyn Manson ställer in

Marilyn Manson ställer alltså in sina sverigespelningar i Stockholm och Malmö. Hade det varit år 2000 hade det känts tråkigt. Idag är det mest ett stort…ingenting. 

Under högstadie- och gymnasietiden lyssnade jag en hel del på Marilyn Manson och redan då var jag mer imponerad än fascinerad. Myterna om bortopererade revben, utomjordingar och fan och hans moster kändes inte speciellt spännande. Tvärtom, och vad de flesta glömmer bort när man talar om honom, var det musiken i sig som var det väsentliga. Den fullkomligt stenhårda manglingen av trumhinnorna och de ständigt pseudoprovocerande texterna (som för den sunt tänkande människan inte är särskilt "farliga") som diskuterades på rasterna såväl som i tv-debatter.

Vid tiden för den tragiska Columbine-massakern (1999) var Manson på topp, såväl musik- som relevansmässigt. Han visade att bakom de olikfärgade linserna dolde sig mer empati och förståelse av den samtida ungdomen än någon politiker eller myndighet kunde förmedla.

Sättet han förmedlade detta i sin musik var en slags omvänd psykologi. Genom att visualisera den amerikanska mardrömmen tvingades moralväktarna närskåda sig själva och det utopiska samhälle de trodde sig befinna sig i. Varje föräldagrupp, kyrkogrupp och egenutnämnda förespråkare av den rena oskyldiga ungdomen som protesterade visade nämligen med all önskvärd tydlighet hur långt bort de befann sig från den ångestfyllda tonåringen som ingen ville lyssna på. Med skygglappar stora som ladugårdsdörrar lyckades dessa grupper undgå att se dessa ungdomar och deras problem. Inte ens när Eric Harris och Dylan Klebold sköt tolv skolkamrater insåg de vilket grundläggande problem som låg bakom; en utbredd känsla av total uppgivenhet och ett allt starkare har riktat mot den oförstående omgivningen.

Istället var problemet likställt med en enda man, Superstjärnornas Antikrist. Om han bara plockades bort ur ungdomarnas vardag skulle problemet vara borta och allt vore frid och fröjd. Så stor roll spelade Marilyn Manson 1999.

Det var då.

Idag sitter han, blekfet och med tom blick bredvid Filip och Fredrik och kastar ur sig slentrianmässiga påståenden som varken chockar eller rockar. Hans målgrupp har hittat andra visionärer att luta sig mot. Kvar finns egentligen bara ett skal av en människa som inte längre har något att säga. Tragiskt, men ändå väntat.

* * * * *

Slutligen bjuder jag på en Spotify-playlist med fem personliga Manson-favoriter:

• Lunchbox
• Disposable teens
• The dope show
• The beautiful people
• The man that you fear