Innan jag åter satte på mig prästkappan så jobbade jag ett par år på Öppen Gemenskap.
Vi hade daglig konstakt med våra vänner på Vasaplan och vi pratade oxå dagligen med poliser och andra bussresenärer att det var en ganska jobbig stämning och mycket skrik och konflikter i och kring busskurerna.
Från Öppen Gemenskaps sida sa vi alltid att det är bättre att missbrukare sitter på Vasaplan än att de dricker i sin ensamhet. För detta fick vi ofta mycket skit och folk i allmänhet var upprörda på ett sånt uttalande.

Men sanningen är att våra vänner som tillika är Umeås sorgebarn, till antalet bara är en fjärt i rymden jämfört med alla drickande människor som i sin ensamhet pimplar i stuga och koja.

Det stora missbruket, svineriet och misshandel sker i helt vanliga hem i en sån stor omfattning att en helt vanlig umebo inte skulle tro sina ögon.

För 14 dar sen så skrev Lars Lustig en artikel i VK som belyste alkoholens totala situation. Den var bra men gick inte på djupet.

Jag vill påstå att det stora kostnaderna för och problemen med alkohol och alkoholrelaterade sjukdomar är som störst där vi minst anar det.

I ett vanligt trapphus öst på stan en helt vanlig lördagskväll så kan det gå ganska hett till. Fritt rökande och fritt krökande. Och då ser jag verkligen att där spriten går in går vettet ut. Det är en naturlag.

Vad jag vill säga är att nästa gång du, som nu klagar på vännerna på Vasaplan, gör det. Ta då en promenad upp på Berghem och de ’finare’ kvarteren så ska du få se alkhololens verkliga ansikte. I de lugnaste vattnen går de största fiskarna.

I fick jag bryta brödet och dricka vinet som påminner om att Jesus fortfarande lever, trots att julen nu är över. ’LOL’
Och ja vi har avalkoholiserat vin i gudstjänsterna numera, även om det smakar illa så är det samhällsansvar på ganska hög nivå.