Försvunnen DEL 1

Hej. Här kommer första delen i min nya berättelse-följetång här på Lilla Bloggen: Försvunnen, heter den. Enjoy!

– Hallå, William? William? säger Anita irriterat.
– Vi har faktiskt lektion här. Försök att hänga med, säger hon.
Å, fröken är så dum. Hon är så skitgnällig hela tiden. Man är lite sömnig och utsliten på att jobba om 1800-talet kvart i 3 på eftermiddagen.
Först nu märker jag att alla stirrar på mig.
– Jag HÄNGER med! säger jag tyst.
– Jaha, men nu hinner vi inte med mer idag. Klockan har dragit iväg. Ställ upp stolarna så ses vi imorgon.

Äntligen!

Det är en blåsig höstdag och jag fryser och hhrr:ar. Jag är framme vid övergångsstället vid stora vägen. En bil stannar. Precis när jag går ut på vägen tvärgasar bilen. Jag känner hur jag åker upp på bilhuven och bilen tvärbromsar. Jag rullar ned och slår i marken. Sen blir det svart.

Jag vaknar av ett pip, pip, pip från en sån där sjukhusmaskin i Cityakuten och Greys Anatomy. Det är suddigt och jag har ont i huvudet. Jag kisar med ögonen och märker att jag är sjukhusliggande. Det är ingen förutom jag i rummet. Jag försöker ställa mig upp men just då bränner det till i vänstra smalbenet.
– Aaklk, får jag ut. Munnen är alldeles grustorr. Jag kan inte prata högre än en mus.

Jag försöker sätta mig upp men det gör ont i ryggen. Helt plötsligt kommer det in en lång man med huvan på. Ansiktet är synligt men jag kan fortfarande inte se så bra.
Mannen går fram till mig, och han lägger handen för munnen. Jag får panik. Jag börjar sprattla med då tar han upp en kniv.
– Säger du så mycket som ett jävla fucking ord, så skär jag av halsen av dig förstått?
Jag nickar. Jag vågar knappt andas.
Han lyfter upp mig och sätter mig i en rullstol som står intill sjuksängen. När han lyfter mig så hoppar och rycker det till av smärta i hela kroppen. Mest ont gör det i huvudet, ryggen och ena smalbenet.

När jag väl sitter i rullstolen blir det mycket bekvämare, fast bekvämt kan jag nog inte kalla det. Mannen med luvan styr ut mig ur rummet och ut i korridoren. Jag vet att om jag skriker så är jag räddad…för stunden, för det är ju tydligt att det är mannen som körde på mig. Jag känner hur jag skakar. Var är mamma och pappa? Vi är nu ute ur sjukhuset och…det är snö ute? Är det vinter? Hur länge har jag sovit? Eller har jag legat i koma? Mannen med luvan rullar fram mig till en bil. Han öppnar baksätet och puttar in mig.
– Aj! vrålar jag men det blir inte mer än ett knyst.

Mannen sätter sig fram och kör. Jag är kidnappad!

Fortsättning följer

—–Kommentera frågor, tips eller synpunkter—————–

Ha det
/William