The one när tålamodet tog slut

Idag ville Ebba vila precis vila innan maten. Mamma står och fixar middag och jag snorhostar vid datorn:
– William, kan inte du väcka Ebba? Det är mat.
– Men jag orkar inte. 
– Snälla, det är det enda jag ber dig om. 
Fan, den repliken funkar alltid. Man känner sig så förjävla taskig om man ignorerar den repliken.

Jag ropar med militärröst "Ebba, vakna!". Inget händer. Jag får syn på dockvagnen Ebba har och lyfter upp den. 
– Jag varnar dig! VARNAR! JAG MÅSTE PARKERA HÄR. 
Jag börjar småköra på henne och jag ser hur hon ler lite. Jag fortsätter och skriker med skarp röst:
– PARKERINGSVAKTERNA ÄR SURA, JAG MÅSTE PARKERA. 

Tillslut får jag upp henne med en massa skratt. Damn, jag som försökte vara läskig… 
 Precis när jag satt mig i soffan igen så har Ebba sprungit in igen och lagt sig. 
– William, jag sover igen. 
Jag går med sura steg in och lyfter upp hela plastköket Ebba har (inkl. micro, kylskåp, diskho, tvättmaskin) och håller den över sängen. Jag skriker allt vad jag har med hes och gäll röst:
– Ebba, jag släpper. STÄLL DIG UPP. JAG SLÄPPÄÄÄÄÄÄÄÄR!
Ebba börjar skrika och springer in i köket. 

I efterhand börjar jag ana att jag var lite för "läskig". Men den aningen försvinner fort, för direkt efter maten så springer Ebba in i sovrummet igen. 
– William, jag sover igen. Och du behöver inte väcka mig. Jag sover på riktigt faktiskt. *låtsas-snark*.