En klapp på axeln

Det här är Sven. I början av förra månaden drabbades han av anorexia.

Sven hade alltid varit mullig. Lite rund sådär, brukade dem flesta säga. Dock aldrig riktigt överviktig. Det var kanske därför människor omkring honom tyckte det var okej att säga att han var lite stor, för han var ju inte jättetjock, bara lite. Men för varje dag som gick blev Sven mer och mer oroad över det där bukfettet på benen och dom där fettklumparna som hängde under armarna, och om det påverkade folks syn på honom. Kompisarna i skolan konstaterade ju ofta att han var rund, det kanske var deras sätt att säga att han var tjock och borde göra något åt det. Så Sven slutade äta. Helt. På lunchen i skolan gick han bara inte till matsalen. Ingen stod honom riktigt nära ändå, som skulle fråga varför han inte följde med och åt. Det var mest artighetsvänskap han hade i skolan. Och hemma tyckte de bara att det var bra att Sven drog ned lite på maten han hade älskat så mycket. Mamma gav honom till och med en klapp på axeln. Sven visste ju att det han gjorde var fel, men när mamma gjorde sådär så visste han inte längre. Där försvann stoppet, hans egen gräns, och allt bara fortsatte.

Igår dog Sven. Av sin egen ångest. Ingen i skolan trodde först på det, Sven var ju kille, varför skulle han ha anorexia? Men han var död nu. Förmodligen, på grund av sin mammas klapp på axeln.