Okej, natten var lite besvärlig, och vi var väl kanske inte så jäkla käcka och glada när vi vaknade, men efter att ha fått en fantastisk frukost mådde vi mycket bättre. Och trots diverse gnäll så är vi otroligt tacksamma över hur snälla alla människor är mot oss. Det är fint det där, att de flesta människor vill en väl.

Vi såg den här artikeln om vägpirater i går på vk.se, men jag lovar och svär på att det inte är oss den handlar om. Ser ni oss längs vägarna i dag behöver ni alltså inte vara rädda.

God morgon!

Det har ösregnat sedan klockan tre i natt. Det har varit hårt, iskallt och miserabelt och våra skor som stod i yttertältet har badat i en geggpöl. Vilken härlig dag!

Efter att ha väntat på lift i ungefär en halvtimme vid E12 i Vindeln dök plötsligt en skön typ (måste berätta mer om honom senare) från Kramfors upp och körde oss hela vägen till Husbondliden där Lapplandsveckan pågår sedan i går. Väl framme började direkt jakten på boende för natten, och det dröjde inte länge förrän de hjälpsamma människorna på expeditionen, och vänlige Sven-Olof Dahlgren från Rusksele, både styrt upp paltmiddag och ett tält till oss.

Gött, tyckte både jag (Josefin) och Sven-Olof. Och det tyckte Izabelle också!

Efter den utsökta middagen ville Sven-Olof att vi skulle öppna en dörr, så då gjorde vi det. Jag utbrast, på riktigt: ”awww!”, när jag såg min egen nuna.

Här skriver jag reportaget till morgondagens papperstidning. Jag hade först en stol, men den hade visst någon annan paxat, så jag fick flytta på mig.

Vid sjutiden pågick ett stormöte i stora tältet här på Lappis. Där träffade vi helt plötsligt den här härliga människan! Tom Juslin!

Några gulliga ungar käkade glass.

Nu börjar mörkret lägga sig över Lappis i Husbondliden. Vi har, som jag nämnde lite högre upp, fått låna ett tält, sovsäckar och liggunderlag av supersnälla Ingrid Jakobsson från Rusksele. Nu håller vi tummarna för att det inte kommer regna i natt, och att vi slipper mygg’n. Håll gärna tummarna ni också, är ni snälla!

Vårt uppdrag den här veckan är, som ni kanske redan vet, att sätta upp en flagga i fem olika kommuner i Västerbotten. Var det fusk att smacka upp en i Mickelträsk, Umeå kommun?
Vi vet int’, och vi bryr oss int’!

Vid halv två-tiden i eftermiddags lämnade vi Mickelbo gård…

… i den här pärlan!

Göran Andersson från Rödå äger både den fina, rosa Cadillacen från 1958 som vi fick åka med i OCH Rödånäs snickeri. Innan han skjutsade oss till Vindeln tog han med oss dit för att, bland annat, visa oss hur man borrar fyrkantiga hål. Med på bilden är Rödånäsbon Mikael Moberg, ursprungligen från Örnsköldsvik, som tillverkar flightcases för musikutrustning där.

Den här fantastiska tavlan hängde i snickeriets kaffedrickar-del.
Härligt budskap, tyckte två luffare (som fortfarande åker på ungdomsbiljett på lokalbussen).

Efter att vi lämnade Mickelbo gård vid klockan halv två har vi varit med om en hel del. Vi kommer att berätta lite mer och ha bildkalas senare ikväll/natt men vi är i goda händer på Lappis uppe i Husbondliden. Här har de tagit emot oss med öppna armar och vi har fått äta pitepalt. Vi ska till och med få låna ett tält ikväll. Tur att det finns snälla människor.

Vad bet Izabelle? Hjälp oss, smarta läsare, för vi har ingen aning.

Ta en titt på vår första lilla film. Vi har tyvärr lite teknikstrul som vi hoppas lösa under dagen. Men tills vidare, kika på denna!

 I morse ringde klockan tjugo i sju. Okristligt tidigt, tycker i alla fall jag, Josefin, som oftast vaknar en halvtimme innan jobbet börjar klockan åtta. Vi hade lovat att göra rätt för oss här på gården, men mer om det i tidningen i morgon!

 Frukosten var både snygg och god.

En dröm gick i uppfyllelse.

Eller, förresten, två drömmar. Vi är ju för bövelen större än Holmlund!

Godmorgon alla våra fina läsare! Nu har vi vaknat till liv efter en fabulös sömn i vår lilla stuga. Idag beger vi oss igen. Vi behöver fortfarande någonstans att sova inatt. Fortsätt gärna tipsa, vi blir så himla glada för alla tips vi får och tack alla som redan har tipsat!

Jag och Lena hänger i hängmattan (Lena gråter inte, bara showar igen)