Ytterligare en nota för ytterligare en myndighet som ska drabbas av nyliberalismen.

Under tiden politikerna har ägnat sig åt politiska utspel och kraftmätningar så har arbetsförmedlingen förlorat kompetenta medarbetare.  Nu när reformen skjuts upp ytterligare ett år så måste myndigheten återigen rekrytera och lära upp en ny hop medarbetare som kan utföra arbetet.

Att rulla ut en reform som provats i ett likartat upplägg när etableringslagen och med den etableringslotsarna kom till är rent obegripligt. För oss som minns det fiasko som etableringslotsarna utmynnade i, med bland annat kriminella gäng som både hotade och mutade sina klienter, är det närmast vansinnigt att ännu en reform av arbetsförmedlingen har samma karaktär.   Även om arbetsförmedlingen är en myndighet med lågt förtroende och även om vi är många som ser behovet av att den reformeras så var den planerade reformen mer eller mindre oplanerad eller i vart fall inte förankrad bland intressenter. För att bara nämna en tänkbar konsekvens så kunde reformen ha inneburit att kommunerna i någon form fått ersätta utbildningsplatser som arbetsförmedlingen tillhandahåller och då sannolikt med icke befintliga kommunala medel.

Att nu M och KD ser till att reformen inte blir av beror inte på en klarsynthet i hur illa privatiseringen av det offentliga har drabbat oss både som skattebetalare och som medborgare, utan det beror på dessa partiers önskan att ställa till med så mycket oreda som de möjligen kan åstadkomma.  För det är varken sakfrågan, dvs själva uppstyckningen av arbetsförmedlingen, eller ministern i fråga som M och KD’s misstroende är riktat mot. Antingen regeringen kompromissar sig fram till att utarma arbetsförmedlingen eller kompromissar sig fram till att skjuta upp reformen så tycks det handla om privatisering i någon form. Visst finns det skäl till att reformera och visst skulle en småskalighet i driften av arbetsförmedlingen kunna medföra positiva effekter som exempelvis en ökad tillgänglighet.  Men å andra sidan så har vi sett att privatiseringar ofta har fler långtgående konsekvenser än vi i ett inledande skede kunnat ana. Ta skolan som exempel, där har kombinationen av det fria skolvalet och den privata skolmarknaden fått omfattande samhälleliga konsekvenser i form av en ökad segregation i samhället och en ökad ojämlikhet i skolan.

Om nu dessa återkommande hot om misstroendeförklaringar kan ses som ett symptom på det så kallade nya politiska landskapet med blocköverskridande samarbeten så är det i vart fall positivt att alla partier inser att de prestigelöst måste tala med varandra för att föra politiken framåt.  Slutligen kan vi bara hoppas på att nästa förslag till reform är genomarbetat, förankrat och baserat på forskning och beprövad erfarenhet och inte på opinionssiffror.