Sista dagen på Mariaskolans pedagogiska studieresa tillbringade vi så här 🙂 Det blev en skön kontrast till alla upplevelser och allt skolarbete. Vi åkte en hel del buss, cirka 600 mil, och det var ofta som någon lärare/ledare hade lektioner via bussens högtalarsystem. Det var en blandning av nutid, historia och samhällskunskap kopplat till de olika platserna vi besökte. 12 dagars pedagogisk studieresa har definitivt gett mer behållning kunskapsmässigt än motsvarande studiedagar på skolan.

Vi har upplevt tillsammans, kämpat och levt tillsammans. När vi kom hem kändes vi som en enda stor familj. Nu efter skolavslutningen är det en "skilsmässo-process" som gör ont. Smärtan kommer av alla band och relationer som skapats. Men det är inte bara sorg utan även mycket stor glädje. Att få vara med eleverna i sin vardag på skolan och på en studieresa ut i Europa slår allt jag tidigare varit med om. Det vill säga inte lite.

Alla elever jag mött på Mariaskolan har gåvor och potential. Vissa är akademiskt lagda medan andra har kvalitéer som kommer visa sig i framtiden. Vad det står på ett vitt betygspapper är egentligen irrrelevant. Ett betyg kanske mer är ett bevis på en god studieteknik men säger inget om framtiden. EU-parlamentarikern Christofer Fjellner vittnade om skillnaden mellan nu och då. Han ansågs vara en jobbig klasskamrat som alltid ville diskutera och debattera om allt till kamraternas stora förtret. Idag är han parlamentariker.

Fortsätt kämpa och ge aldrig upp! Det är en uppmaning både till elever och alla som läser detta inlägg. Se möjligheterna och ha i tanken att för Gud är ingenting, absolut ingenting, omöjligt. Sluta aldrig tro, sluta aldrig be, under kan fortfarande ske.

/Kicki