Ja tänk vad tiden går fort. Tycker det var nyss som jag just hade fått mitt lilla barn upp till brösten efter en (enligt mig) lång 9-timmars kamp för att äntligen få träffa det lilla pyret som hade växt och utvecklats inne i min mage.

Nu så kan mitt barn säga flera ord, ställa sig upp efter saker, krypa, han vet när han ska sträcka upp armarna för att det ska bli lättare att ta av han tröjan… Ja han kan så mycket.

Jag kan verkligen se hans kärlek i hans ögon när han tittar på mig. Jag känner hans kärlek när han vill ha tröst, när han ropar "mamma" om jag gått till ett annat rum. När han leker på golvet och säger mamma med en förväntan i tonen, som om han vill att jag ska se och berömma leksaken han hittat och tagit upp ur lådan.

Jag slutar aldrig att förvånas över hur fort han lär sig saker. Jag slutar aldrig att älska honom! vissa dagar är jobbigare än andra. Även Rasmus, som nästan alltid är en sån glad pojke, har sina dåliga dagar. Dagar då han bara behöver närhet och tröst. Då minsta lilla sak gör ont och han säger ajaj och gråter. Även dom dagarna fylls jag av kärlek från min son.

då:

nu: