Att leva ett liv där man känner sig kränkt.. Där man känner sig ensam.. Där man känner sig helt jävla värdelös. Är det ett liv?
Att man känner att man behöver gå runt och vänta på när nästa vulkan bryter ut. Är det ett värdigt liv?
Det kan bero på enbart mig. Det kan bero enbart på andra. Men jag tror att det beror på allihopa. På regeringen, på världen, på dig och på mig. Jag tror att varenda liten människa som lever på den här gjorden är inblandad i hur du mår, och i hur jag mår. Vi är alla med och bygger upp den här världen, det här landet. Och då är vi alla med och bygger upp hur vi tycker man får behandla andra.
Jag vill inte att mina barn ska växa upp det ett land där man inte tittar mobbning, kränkning, ordkastning etc rakt in i vitögat. Jag vill att någon ska ta tag i problemet. Jag vill att man ska vara så pass modig och våga säga ifrån!
Jag vill inte att andra ska behöva känna som jag känner mig, som jag har kännt mig och om det fortsätter vara såhär, kommer känna mig.

Jag vill att ungdomar ska förstå hur illa man gör en annan människa när man fryser ut, kallar personen saker, slår eller något annat som gör att man kränker den personen. Man går innanför personens egna mur. Man gör inbrott inuti en person. Du har inte rätt att bryta dig in i någons hus. Då har du inte heller rätt att bryta dig in innanför en persons egna gräns!
Du har aldrig rätt att göra en annan människa illa.

Det är inte alltid det är med mening. Det är inte alltid saker och ting uppfattas likadant. Men jag tror inte att det bara är den personen som känner sig utfryst, slagen, kränkt som upplever det så. Det finns någon annan som ser det som händer. Så varför säger inte du till? varför ingriper du inte? Är det grupptrycket? är det att din feghet vinner kampen mot ditt mod? Jag vet inte. Men om det fanns fler som du, som såg vad som hände, och som vågade… Skulle ni då ingripa?
Skulle ni hjälpa den ensamma personen som just haft inbrott…?

Pratade med min mamma häromdagen som jobbar just med dom här sakerna. Hon sa att man pratar inte om just mobbning längre. Utan man pratar om kränkning. Så fan heller. Det är mobbning! Allt som gör att en person känner sig kränkt är mobbning. Det finns självklart olika grader eller vad man ska säga. Men om en person känner sig kränkt upprepade gånger av samma personer, då är det mobbning!

Jag trodde att mobbningen skulle försvinna när jag blev vuxen. Så blåögd var jag! Jag trodde att vuxna hade mer vett i skallen än så. Men oj så fel jag hade! Mobbningen som jag ser idag är grövre, hårdare, tydligare och med offentlig nu än när jag gick i skolan. Men ingen reagerar. Ingen ställer sig bakom och säger ifrån. Fast det finns ordagrant skrivet. Är det ett sånt sammhälle du vill leva i?
Att vuxna människor ska kränka varandra så mycket? Vad tänker vi med? Har vi totalt tappat förståndet?
Hur kan man vilja en människa så mycket ont? Hur orkar man lägga ner den tiden på att hata?
Vill man verkligen få en annan människa att känna sig så ensam?