Umeå kommun måste börja investera sig ur en nära förestående bemanningskatastrof i äldreomsorgen

Jag som vänsterpartist och arbetare i välfärden är glatt överraskad över att se ett brett politiskt intresse för kvalitet i äldreomsorgen, karriärmöjligheter för personalen och framtidstänkande. Aldrig har väl röster från höger höjts så resolut om personalens villkor och äldres rätt till kontinuitet, till exempel!  En logisk slutsats för alla och envar är ju att man uppnår båda dessa saker med utbildning för personal och trygga personalgrupper som mår bra och oftare är friska, så att våra äldre möter sina ordinarie vårdgivare så ofta som möjligt.

Nu när vi alla verkar ha samma mål i denna fråga; låt oss göra slag i saken och visa på att politik kan och bör vara mer än snack utan verkstad!  Att lägga en budget som prioriterar välfärdsnämnderna är på många vis ett osynligt arbete. Det lockar inte till sig investerare eller turism. Det ger inga utmärkelser internationellt, inga huvudstadsår, inga priser på näringslivsgalor. Däremot märks välmåendet hos kommuninvånarna som bär upp vår välfärd på sina axlar. Att i budget investera i fullt finansierade utbildningar för personalen, arbetstidsförkortning och avskaffandet av delade turer kommer att märkas i andra mätbara parametrar. I minskandet av stressrelaterad sjukskrivning, minskad korttidssjukskrivning på grund av eviga förkylningscirklar i omsorgen och ett minskat antal avvikelser som börjar med meningen ”på grund av personalbrist …” Viktigast av allt – förhoppningsvis leder det till att ryggar sträcks på och huvuden höjs. Att ständigt tillhöra den kategori av yrken som år efter år tillåts gå med en underfinansierad verksamhet och ständigt uppskjutna förbättringsområden gör något med en. Det gör något med hur man själv och andra ser på branschen och verksamheten. Det spelar då mindre roll om man rekryterar äldreomsorgsambassadörer som ska locka till sig nya medarbetare.  Det finns uppslag för nära nog en hundra sidors novell där jag och andra kan berätta om det roliga och givande med att jobba i äldreomsorgen, men hur många stannar och gör detta till sin livsverk om man inte känner sig uppskattad och prioriterad av kommunen man arbetar för?

Rebecca Sellstedt

Ledamot i Äldrenämnden (V)