Igår skulle jag som flera gånger förr promenera ned mot stan för ett ärende. I backen ned förbi Östra gymnasiet går jag förbi en liten tant med en spark och fortsätter så fram i min vanliga takt.

Jag knappar in på en prydlig liten gubbe i rock, rutig halsduk, skinnhandskar och keps. Han går inte särskilt fort och jag når honom rätt snart. Sen händer det där som säkert många av er känner igen. Precis när jag är jämsides så ökar han.

Jahapp. Jag får väl öka lite jag också. Och han svarar. Det är nedför och jag är lite rädd att halka, men jag kan ju inte vara sämre än honom, så jag pinnar på. Det gör gubben också.

Vi börjar närma oss tunneln under blå vägen då vi får möte av en cyklist. Nu eller aldrig, tänker jag. Jag gör en ökning och visar cyklisten på vilken sida jag går, så måste gubben gå in bakom mig.

HA! Där fick du! Tänkte jag, men där drog jag förhastade slutsatser.

Lätt flåsandes kommer den lilla gubben ifatt mig igen, och GÅR OM! Eftersom vägen nu sluttar lätt uppför och jag har, säg, 2dm längre ben än den lilla gubben så praktiskt taget Joggar den lilla gubben nu fram. Han skjuter liksom ifrån med tårna så han lättar lite för varje steg.

Kan inte annat än erkänna mig besegrad. Ägd.

Den lilla gubben på bilden har ingenting med historien att göra.