Frågan om kristdemokratins framväxt och grundläggande värderingar har väckt ett visst intresse. Jag väljer därför att lyfta upp några frågeställningar i en ny blogg. Min förhoppning är att f.a.Stefan Rådström och Eva är tillfreds med mitt långa svar. I huvudsak kommenterar jag Stefans inlägg men svar beträffande Evas fundering om ett ”kristet parti” kan utläsas, hoppas jag, i mitt nya inlägg. Jag plockar självsvåldigt ut det jag uppfattar som de mest intressanta fågeställningarna.                                                                                   Det intryck jag får av Stefans inlägg, fyllt med namn och begrepp, är en typ av förminskning av kristdemokratin som en egen politisk rörelse med erkända rötter långt ner i vår västerländska historia. De nämnda källorna till tidigt kristdemokratiskt tänkande, inspirerade av Thomas av Aquinos verk, är, enligt Stefan, ”en inte särskilt stark koppling, då det egentligen är grunden till nästan all västerländsk filosofi”. Det kan knappast förminska Aquinos betydelse för kristdemokratin om antalet rötter ner till hans tänkande är stort. Det torde vara tvärtom: Mångas hänvisning till tankesystemet verifierar betydelsen av en idéutveckling. Helt visst, vår kultur och tankevärld härrör sig i huvudsak från den kristna historien.                                                                                                                                                                                                                                                                            Så har, för att nämna ett enda exempel, namnet Stefan sitt ursprung i kristendomen men förminskar därmed inte den kraftfulla betydelse det har för Stefans identitet. Identitetens betydelse förminskas heller inte av det skälet att tusentals andra bär samma namn. Många andra källor finns som format kristdemokratisk idé fram till denna dag.                      Dansken Niels Arböl indelar källorna till kristdemokratin i fyra grupper, nämligen;                                                                                                                                                             1 Bibeln och särskilt Nya Testamentet. Främst är det synen på människa och samhälle. Respekten för varje enskild människa. Kampen för rättfärdighet och sanning. Den kristna broderskapstanken. Statens och kyrkans självständiga kompetensområden.                                                                                                                                                                   2. Kyrklig sociallära. Jag nämner endast två av flera källor. Ett antal påvliga encyklikor har under de senaste hundra åren behandlat människans frihetliga rättigheter. En decentraliserad samhällsordning till skydd för familj, kommun och andra små gemenskaper (subsidiaritet) , nödvändigheten av utveckling av fattiga länder, avgränsning mot liberalismen och marxismen osv.                                                                                                                                                                                                                                        3. Den kristna humanismen och filosofin. Den franske tänkaren, Jacques Maritain, är nämnd. Han betonar betydelsen av den kristna humanismen, som ställer Gud i centrum, som den äkta formen av humanism eftersom den inte tillber människan utan respekterar hennes värdighet. Den står i motsats till materialistiska människosynen. Här kommer Personalismen in. Den betonar människans värde och värdighet. J M betonar Thomas av As betydelse ”hans filosofi är demokratins första verkliga filosofi”. Här finns flera franska tänkare som Emmanuel Mounier, Etienne Gilson m.fl.                                                                                                                                                                                                       4. Kristna partier och politiker. De första som fick betydelse för utvecklingen av kristdemokratin är fransmännen Lamennais, Lacordaire, Ozanam, italienaren Guiseppe Toniolo, latinamerikanerna Eduardo Frei, Rafael Caldera m.fl. Om socialismens tänkande uppstod i Tyskland, liberalismen i England så är kristdemokratins ursprungsland Frankrike. Eftersom Europa i mycket är det kristna Europa har mängder av filosofer sin inspiration hämtade ur den kristna kontexten. Icke desto måste mindre måste man respektera deras särskilda tänkande om än de alla har samma kristna mylla att hämta näring ur. Vem förnekar socialismens särskilda samhällsyn med tanke på att även denna filosofi har sin inspiration i kristendomen om än den har huggit av dess andliga dimension.                                                                                                                                                                Förre professorn i idéhistoria, Umeå, Ronny Ambjörnsson skriver om socialismens historia bl.a. ”Härmed sammanhänger en bestämd människosyn…. den (socialismen) hämtar framför allt inspiration från kristendomen. Den kristna tron är en av socialismens viktigaste källor, kanske den viktigaste. Frågan är då om vi ska negligera socialismens idé och ursprung enbart av det skälet att den hämtat inspiration från något så allomfattande i tid och rum som kristendomen? Naturligtvis inte, och kristdemokratins idéarv från Tomas av A, Augustinus m. fl långt ner i vår historia ger denna politiska rörelse en särskild tyngd med sådana filosofiska rötter.                                                                                                  Ingvar Svensson, enligt Stefan, har nämnt ”kristdemokratins fem grundpelare” nämligen; Subsidiaritetsprincipen, Solidariteten, Förvaltarskapstanken, Personalismen och Ofullkomlighetstanken. Det förbluffande i sammanhanget är påståendet att ”deras stora svaghet är att, förutom att ingen normal människa hört talas om dem, de lider av en brist på historisk förankring”. Förutom att påståendet är ett annat försök att förminska en världsvid rörelse med miljontals anhängare så är det märkligt att benämna dess ideologi som historielös. Om man i det sammanhanget menar att hänvisningen till tänkare från 300-talet och framöver är ”brist på historisk förankring” så lär mycket få filosofier hålla måttet av historisk förankring. ”Ingen normal människa har hört talas om” grundprinciperna. Ja vad ska man säga om yttrandet? Inget annat än ren dumhet. Låt oss bara ta Angela Merkels och hennes partikamrater. De är inte ”normala” människor med nämnda definition.                                                                                                                                                       Jag tar upp ytterligare en företeelse som nämns, nämligen Befrielseteologin.                                                                                                                                                  Svepande påståenden om kristdemokratin som den i Latinamerika som stundom Marxistisk och den före 2:a världskriget i Österrike som fascistisk kan inte betecknas som annat än tunn kunskap i ämnet eller fördomsfullhet. Det finns inslag som beträffande koppling kan diskuteras men får då också en annan mening. Fördomsfullhet kan naturligtvis bli fallet om man i sin iver att förmedla sakinnehåll okritiskt tillgriper googlad kunskap. Först må man betänka vad man menar med socialism (Leo XIII encyklika) när begreppet återfinns i en 1800-talstext. Vilken socialism avses? Begreppet kan knappast vara enahanda från tid till tid och kontext till kontext. Detsamma gäller ett påklistrat begrepp som fascism. Dumheten i beskrivningen av befrielseteologin är uppenbar. Den latinamerikanska kristdemokratin är i Stefans kommentar;” något som heter befrielseteologi, som räknas som kätteri av katolska kyrkans ledning”. Begreppet förstår jag är fullständigt främmande för Stefan. En hel kontinent har upplevd erfarenhet av detta ”något”. Katolska kyrkan har haft en kritisk inställning men kan knappast påstås ha det idag. Påven Franciskus (från Argentina) vet mycket väl vilken kristen strömning det handlar om och förefaller vara inspirerad av dess konkreta bibeltillämpning. Framstående katoliker har har inspirerats av denna teologi.                                                                                                                                      De latinamerikanska biskoparna uttalade 1968 i Medelinn, att de fattiga var kyrkans viktigaste angelägenhet. Här finns den radikala teologen Gustavo Gutierrez samt Ernest Cardenal. Den senare blev också kulturminister i sandinistregeringen, Nicaragua. Kan det möjligen vara ett skäl till beteckningen ”marxistisk”?                                                          Ett par mycket kända förkämpar i denna vidsträckta rörelse var ärkebiskopen i Recife, Helder Camara och ärkebiskop Oscar Romero. Den senare blev nerskjuten, vid altaret under en mässa, i katedralen i San Salvador 1980. Teologin till trots har hans saligförklaring påbörjats.                                                                                                                     Kristdemokratin i Sydamerika har nära kopplingar till denna ”radikala” bibeltolkning. Den utvecklas i s.k. basgrupper, gräsrötter, och i många fall utan präster pga av stora avstånd och brist på präster. Eller låt oss säga att detta är folkets lösning på prästbristen. Kristdemokratin har en kraftfull och positiv inverkan på Sydamerikas sociala och demokratiska svårigheter.                                                                                                                                                                                                                                                                         Att kristdemokratin är ett ”mysterium” i betydelsen av dess ideologiska mångfald kan förstås i den svenska kontexten där många tappat det mesta av kyrkans och kristendomens historia. Den kristna kyrkan omfattar idag drygt två miljarder medlemmar spridda över hela världen. De många konfessionerna har skilda betoningar av teologi och uttrycksform. De präglas av sitt lands omständigheter och kultur. Att kristdemokratin uppvisar samma mångfald är inte särskilt märkligt. Gemensamt för kristdemokratin är betoningen av gemensamma grundvärderingar.               .