thenor
Frihet är det bästa ting som sökas kan all jorden kring

”Dikesperspektivet” ett omistligt politiskt perspektiv

Av , , 8 kommentarer 2

Vad blev sagt i riksmötets gudstjänst härförleden?. Blev ärkebiskop Antje Jackelens predikan så provocerande som hon själv förutskickade? Jag sitter denna kväll för att samla mina tankar inför de gudstjänster jag själv ska hålla kommande helg. Kopplingen mellan biskopens predikan och kommande helgs tema tangerar varandra Som bekant har vi Mikaelihelgen framför oss, en helg i den kristna kalendern ägnad ärkeängeln Mikael. Man kan undra vilken plats denna mytologiska varelse har i den rationella världsbild vi (förmodligen) alla ansluter oss till? Ingen, skulle nog en hel del säga. Nu är det emellertid ingen fåtalig skara som firar och tillskriver ängeln Mikael stor betydelse. De abrahamitiska religionerna (judar, kristna, muslimer) berättar alla om Mikael och övriga ärkeänglar. Vårt rationella kulturklimat tillåter inte öppna berättelser som överskrider gränsen för vår världsbild. Personliga intervjuer och undersökningar visar dock den mängd av upplevelser som människor gjort och gör där den bärande övertygelsen innefattar änglar. Uppenbarelsebokens beskrivning av den väldiga kampen mellan ängeln Mikael och Draken har en jordisk utgångspunkt och etisk uppmaning. Den bärande grunden i den bibliska berättelsen är; håll fast vid din tro om än den bär genom motstånd och lidande. Bokens författare levde under kejsar Domitianus ohyggliga förföljelse av den tidiga kristna kyrkan. Textens grundtema är kampen mot den ondska som fördärvar och kränker skapelsen. Människans utsatthet står i centrum. Den etiska uppmaningen är att var och en ska vara godhetens och barmhärtighetens bärare. Det ska då påpekas att här finns inget utrymme för sentimentalitet. Ärkeängeln Mikaels kamp målar upp en våldsam uppgörelse med Ondskan och dess hantlangare. Tankarna för mig in på berättelsen om den Barmhärtige samariern och därifrån är inte steget långt till det nyligen avhållna riksmötet med dess inledning i Storkyrkan. Ärkebiskop Antje Jackelen hade nämnda bibliska berättelsen om den barmhärtige samariern som utgångspunkt. Hon förvarnade om en provokativ predikan. Jag googlade och fann den fullständigt citerad i DN. Jag gillar de paralleller hon drar till vår tid och politikernas utmaningar idag. Jag lägger in den i min blogg som helgläsning för den intresserade:

Lukas 10:25-37

Där ligger han fortfarande, efter alla dessa år! Nej, inte han som på vägen mellan Jerusalem och Jeriko blev överfallen av rövare. Han blev ju omhändertagen av den förhatlige främlingen, som i själva verket är den legendariska barmhärtige samariern. 

Men hans bror, hans syster, hans barn – de ligger fortfarande där, på vägarna i det Heliga landet, på gatorna i Syrien och Irak, i Ukraina, Nigeria, Liberia, i Medelhavets vågor och på så många andra platser i världen, berövade sin värdighet, halvdöda eller döda. Och just nu blir de fler för varje minut som går. Framför våra ögon.Vem blir den barmhärtige samariern för de ekosystem som fallit i rövarhänder? Och visst finns det rövarhänder också i maktens korridorer? Vilka är de – männen, kvinnorna och barnen som ligger i världens diken? Ofta ger vi dem samma namn allihop. Namnet ”De andra”. Det är de andra som är i diket. Vi kör ju på vägen!

Vi är mer som prästen och leviten i Jesus berättelse: vi har resurser att hjälpa, men av goda eller dåliga skäl mäktar vi inte alltid. Vi jobbar hårt, men vi kan omöjligt hjälpa alla människor i världens alla diken. Vi klarar det ju inte ens med alla tiggare här i stan! Och där krävs dessutom strukturella lösningar på överstatlig nivå. En enskild insats som den barmhärtige samarierns förlänger ju bara det kollektiva eländet … Ungefär så debatterar vi väl med vårt morrande samvete när vi går förbi en utsatt människa. Samtidigt som vi kan ångra alla de gånger vi bytte sida för att slippa möta en medmänniskas nöd. Det finns stora förväntningar på er, kära riksdagsledamöter. Ni förväntas göra livsvägarna trygga och upprätta dem som hamnat i diket, vare sig det handlar om människor eller ekosystem. Ni har makten att ur debatternas alla ord vaska fram lagar som främjar livet. Lagar för ett hållbart samhälle, med ekonomiskt, ekologiskt, socialt och inte minst andligt-existentiellt välmående.Men det är mycket som kan komma i vägen för ett visionärt ledarskap. Ena stunden är ansvaret kristallklart och riktningen given. Andra stunden döljer den sig bland propåer och propositioner. Partiella intressen kan lägga sig som ett vått täcke över viljan och plikten att göra allt vi kan för fred och rättvisa i vårt land, mellan folk och stater, och mellan människan och naturen. Kompromisserna kan bli ett svek av de värden som är oss heliga.

Vad är viktigare – att bli omvald om fyra år eller att fatta beslut som gör att våra barnbarn och deras barn en gång kan säga om oss ”de tog sitt ansvar”? Prioriteringar kan bli fel. Vilket behov, vilken nöd är störst? ”Vem är min nästa?” frågar juristen i bibelberättelsen och tror sig höra det juridiskt rätta svaret: den utsatta människan. Men SÅ berättar inte Jesus storyn. Som så ofta vänder Jesus på både fråga och perspektiv: Vem var den överfallne mannens nästa? Med den frågan får Jesus oss att se livet och makten ur dikesperspektivet. Det är inte de andra som är i diket utan du och jag. Det är inte vi som är världens barmhärtige samarier utan också vi är i behov av den andre, den främmande, den ratade för att bli sant mänskliga. (Just samarierna var de främmande, de ratade av sin tid).

Låt oss inte förneka våra dikeserfarenheter: fysisk eller psykisk misshandel som andra utsatt oss för; missbruk som vi skadat oss själva med; misslyckanden eller omständigheter som ledde till kollaps i relationen till en annan människa, till Gud, till oss själva, till det vi äger; sorg som vi inte kunde visa. Låt oss inte förneka vårt livs dikeserfarenheter. Med all smärta och förödelse, så visar de något av det sant mänskliga. För någon såg oss, talade till oss. Någon hällde olja på såren. Annars vore vi inte här.Dikesperspektivet ger orientering, även för heltidspolitiker i början av en mandatperiod. Det är säkert inte alltid så lätt att som politiker tvingas åka jojo mellan autografklassen och strykklassen – ena stunden uppburen som folkets företrädare i den högsta beslutande församlingen i vårt land och andra stunden föremål för jantelagen eller en svepande ringaktning.Dikesperspektivet är bra för makthavare. Det tar bort de falska hierarkierna mellan oss som hjälper och de andra som behöver, ”vi, subjekten” och ”de, objekten”, vi och de andra. Dikesperspektivet tar fram det sant mänskliga hos oss alla: alla är vi radikalt behövande, radikalt beroende av varandra och alla har vi något att ge.

Hur kan vi bygga en mänskligare värld? Genom att komma ihåg dikesperspektivet. Genom att ta emot grannar och bli grannar, genom att ta emot omsorg och ge omsorg. Och Jesus säger: ”Gör det, så får du leva!” För en mänskligare värld behövs mer tillit och ökad samhörighet. I det är beslutsfattare beroende av det nätverk och engagemang som finns i civilsamhällets religiösa gemenskaper och ideella organisationer.

Kära riksdagsledamöter, det är många som ber för er idag och framöver. Må Gud under denna mandatperiod välsigna er med många friska perspektiv på ert liv och på ert arbete. För er skull, för den andres skull – vem det än är – och för vårt lands skull.

 

8 kommentarer

  1. Göran Jonzon

    Inlägg av den här typen är väldigt svåra att förhålla sig till.
    Frågorna kryper liksom inunder skinnet och är obehagligt krävande då de utsätter läsaren för att ställa frågor till sig själv. Frågor som ofta saknar enkla svar.

    Att hjälpa ger omedelbar styrka åt självkänslan, men att ta emot hjälp kan ofta vara mer krävande.
    Likväl går nog ingen obemärkt genom hela livet och först när man upplevt sig själv totalt utlämnad och okapabel att sköta sitt på egen hand, kan man börja förstå delar av det djup som dväljs i relationen mellan givare och mottagare.
    Att ge pengar till en tiggare kan vara positivt för både givaren och mottagaren, men lika ofta upplevas som kränkande för båda.
    Själv upplever jag ingen ”godhet” av att ge en slant till en som medvetet gör sig själv till offer.

    Jag är uppväxt i och med den natur som utgjorde den dominerande delen av min första livserfarenhet och detta har präglat mig ända in i mitt innersta.
    Denna prägling har definierat kampen för livet som det allra mest grundläggande för allt som kallas levande. Naturen är min personliga skoningslösa belönande/straffande modersikon.
    Det eller den som slutar kämpa för sin rätt och sin existens förtjänar inte livets mest essentiella nycklar.
    Någon tycker kanske att min filosofi låter aningen fascistisk, men jag ser det som betydligt större än så.
    Det är väldigt svårt att finna de rätta orden, men jag kan försöka även om jag aldrig riktigt lyckats att precist förklara min syn på detta.

    Kanske kan man se livet som en rörelse, en ström genom tiden ?
    Alla som vill ha en plats på evolutionens tåg måste inse att det finns varken sitt- eller sovplatser.
    Vi alla, varenda organism som vill kalla sig levande har ett uppdrag som sträcker sig från den första aminosyran och rakt ut i framtiden. Det uppdraget är att göra sitt bästa utifrån de förutsättningar man föddes till.

    Vi kan inte välja var och av vilka vi skapas, men ändå har alla samma krav på sig att utveckla alla sina förutsättningar. För att ta den uppgiften seriöst krävs mycket mer än jaget och egot.
    Vi behöver ideal för att kunna frigöra den potential som finns i oss var och en.
    En maskros, en igel, ett sandbi eller en människa har var och en en given uppgift som bara kan förvaltas enligt givna begränsningar, men som alla behöver något slags mål och därmed någon form av vägvisare.
    För en maskros gäller det att sträva mot solen.
    För en igel att lukta sig till blod.
    Ett sandbi har sitt mål och orienterar mot sitt idealiska läge för att kunna följa med i evolutionens strömvirvlar. Som människa behöver jag någon form av överjag som ständigt flyttar ribban ett pinnhål högre, men som inte förirrar sig i självbekräftelser.

    Slutsumman blir att jag inte behöver underdåniga tiggare för att bekräfta min godhet, utan samma krav ställs på tiggaren, som på den sjuke, som på den övergivne, som på den gode som ger.
    I själva verket måste alla kämpa och ingen kan tillåtas att slappa och hänfalla i självömkan eller förnöjsamhet, som vi så gärna tycks ha fallenhet för.
    Så ”barmhärtighet” enligt min definition är en svårsmält soppa och inget som enkelt går att beskriva med termer som ”att ge” och ”att ta emot”.
    Först när man skalat av alla former av personlig egennytta och självbekräftelse och ersatt den med ömsesidigt nyttotänkande kan ”barmhärtigheten” få ett värde för mig, men då blir det inte längre rätt ord att använda. Så var vi tillbaks på ruta ett igen och jag är inte ett dyft övertygad om att jag heller denna gång lyckats förklara hur min bild av relationsbyggets innersta ser ut?
    Kanske jag kommer att lyckas bättre den dagen jag lyckats lära mig ett fungerande språk ?

    Svara
    • Ronny Thellbro (inläggsförfattare)

      Hej Göran!
      Din långa kommentar gör anspråk på ett mycket utförligare svar än det jag ger här. Men vi får väl mötas någon gång för att tala med varandra ”ansikte mot ansikte”. Det jag läser in i din kommentar förefaller vara uttryck för en slags fatalism, eller kanske socialdarwinism. Den slagne som ligger vid ”världens diken” har i många fall, som jag ser inget val, utan behöver hjälp att resa sig. Den syriske bagaren, bilmekanikern eller fårbonden, vill inget hellre än att få arbeta med sina vardagssysslor för att försörja sig och sin familj. Diktatoriska förtryck, terror och rena banditövergrepp slår ut allt han har och lämnar ingen möjlighet att få utveckla sin potential. Tiggaren från Rumänien ser sina utkomstmöjligheter större i det välmående Sverige än det fattiga hemlandet. Lösningen på problemen är politiska förhandlingar ända intill den dag nya och värdiga utvecklingsmöjligheter öppnas för dessa människor. Den kristna etiken formuleras som den gränslösa kärleken. Dvs handlingar som stundtals förefaller bortom förnuft, åtminstone kalkylerande förnuft. ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sin medmänniska” ordade snickarens son på sin tid. Evolutionärt är det riktigt att det som inte har överlevnadsförmåga på sikt kommer att rensas bort. Det ekologiska systemet ger och tar liv utan någon som helst sentimentalitet. A Jackelens utgångspunkt är den kristna humanismen. Genom historien har medmänsklighet gjort stora framsteg just pga denna hjärtats och hjärnans koordination. Att hjälpa för att själv stilla sitt samvete eller för att bevisa sin egen präktighet har inget med denna slags humanism att göra. Handlingen mot medmänniskan är för hennes egen skull, för att hjälpa henne till ett värdigt liv. Några som gestaltat denna osjälviska insats för sina medmänniskors skull är från vår egen tid Martin Luther King, moder Theresa eller Gandhi. Att det sedan finns personer som nyttjar sin förmåga till skådespeleri för att utnyttja andra är den risk som humaniteten får ta. Jag har själv blivit grundligt lurad av den spelade offerrollen några gånger. Liknelsen om den barmhärtige samariern har en utmanande udd riktad mot den själviskhet som förmenar den ”slagne i diket” att få starten till ett värdigt liv. Tack för dina tankar Göran.

      Svara
      • Göran Jonzon

        Den ”slagne i diket” har all rätt att förvänta sig förbehållslös assist.
        Men jag upplever att det även finns de som lägger sig i diket utan att vare sig någon slagit dem eller att de ens på allvar försökt att lita till sina egna ben.
        TV3:s program Lyxfällan visar några av de mest utmärkande exemplen.
        Samtidigt som fattiga polska ungdomar säljer sina blåbär till mer eller mindre seriösa uppköpare vid Tjärnvallen, kan man se jämnåriga arbetslösa ungdomar ägna sig åt att bränna upp bensin och däck genom att rita kurviga svarta streck på gatorna.
        Jag gillar att hjälpa, men inte att bära andra som blivit för lata att ens försöka själva.
        Hamna i diket kan man göra av en mängd olika orsaker och det är inte säkert att man alltid förtjänar ”barnhärtighet” bara för att man gör sig till hjälplöst offer.

        Svara
        • Ronny Thellbro (inläggsförfattare)

          Jag delar här din mening helt och fullt. Kärleken ska vara villkorslös (ordvalet kan kanske missförstås) men inte dumdristig. Gnosjöfallet med mentorskap riktar mot ”tiggare” är ett utmärkt exempel på konstruktiv ”barmhärtighet”. Det väsentliga är att de som missbrukar och utnyttjar inte får bli standarden för hur vi bedömer och möter ”den slagne i diket”. Jag känner tex stor respekt för de människor som riskerar liv och hälsa för att hjälpa ebolasmittade i Sierra Leone. SDs inställning att hjälpa på plats är säkert fruktbart i somliga fall. Men att konsekvent stänga gränserna för flyende är cyniskt. Jag tänker här, som ex, på de människor som berövas allt och inte ser någon annan utväg än att fly från banditorganisationen IS. Turkiet lär idag ha ca 1,3 milj flyktingar från Syrien. ”Världens diken” är välfyllda idag.

          Svara
          • Göran Jonzon

            Ja, se bara hur det lilla libanon håller gränserna öppna för flyktingarna !
            Minns jag rätt från senaste rapporten så räknar flyktinglägren i Libanon nära 40% av landets totala folkmängd. Jag begriper inte hur de klarar av det hela ?
            Men där saknar man säkert den svenska byråkratin som förbjuder vuxna människor att ens försöka försörja sig själva förrän de fått permanent uppehållstillstånd. Och inte heller torde de följt sveriges exempel att kriminalisera att arbetsgivare ger jobb till de som ännu inte fått samma uppehållstillstånd.
            Att tvinga ansvarstagande människor att gå sysslolösa i 2-3 år måste väl vara motsatsen till ”barmhärtighet”?
            Så Immigrationsverket och skatteverket lär inte hamna högst upp på listan över samariter.

          • Ronny Thellbro (inläggsförfattare)

            Det som man tydligen börjar uppmärksamma är den vilande kompetenstillgågnen som utgörs av de flyktingar som erhållit uppe hållstillstånd. Men, visst, nog borde det finnas möjligheter att tillvarata den arbetslust och kreativitet som flyktingarna utgör. För att koppla till en annan biblisk liknelse så är frågan om pundet ska grävas ner eller investeras?

  2. Toni Appelqvist

    Du har gått i pension Ronny Thellbro.
    Det jag inte förstår är varför många inom kyrkan ändå fortsätter att arbeta. Är det av ren och skär girighet eller vad beror detta fenomen på?

    Svara
    • Ronny Thellbro (inläggsförfattare)

      Hej Toni Appelqvist!
      Jag vet inte vad som i grunden driver andra pensionärer till fortsatt yrkesverksamhet men i mitt fall är det summan av flera faktorer. En avgörande sådan är bristen på präster i inland och glesbygd vilket gör att församlingsledningarna tillfrågar pensionerade präster om längre eller kortare insatser för att verksamheten ska fungera hyggligt. Jag anställde själv som kh pensionerade präster för att fylla vakanserna och inte drabba andra med överbelastning. En annan faktor är att jag trivs alldeles utmärkt med prästuppdraget. Man kan se motsvarande ”fenomen” bland läkare och jurister. Javisst vet jag att jag ”gått i pension”.

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se