Jag hittar i mitt tämligen osorterade bildarkiv en serie tagen i Orsa björnpark från ett besök där sommaren 2011 (tror jag). Jag tog några bilder på det som var anledningen till mitt besök, ett par kamtjaktabjörnar. De kom närmast från en djurpark i Ungern och skulle enligt uppgift vara ofantligt stora. Hannen, Peter den Store uppgavs väga 900 kg och hans syster ”blott” 450 kg. För att illustrera jämförande storlek mellan kamtjaktabjörnen och den svenske representanten, brunbjörnen Norbert med matchvikt 250 kg, finns siluettbilder i naturlig storlek uppsatta vid björnhägnet. Jämför björnen med de personer som man ser längst till vänster på bilden. Jag fotade Peter den Store så gott det lät sig göras genom stängselmaskorna. Stående når Peter en längd på 3,1 m och svenske Norbert endast 2,1m. Den vilda kamtjaktabjörnen lär enligt uppgift bli upptill 700 kg och är därmed en av de största underarterna av Ursus arctos. Att denna björn nådde en vikt på nästan 1 ton beror troligen på en rejäl övervikt. Björnen har ju dessutom en naturlig förmåga att lagra massor av fett som ska hjälpa den igenom vintersömnen. Denna hägnade björn har ju inte heller samma förutsättningar som sina vilda släktingar att röra sig fritt och göra av med extrakilona. Hur som helst så imponerade denna björn med sin storlek.

Gigantiskt stora rovdjur har fascinerat människan i alla tider. Berättelser från norra halvklotet finns om jättebjörnar. Det har spekulerats i huruvida en urtida, Arctodus simus, björnart fortfarande lever i avlägsna områden på Kamtjaktahalvön. Några bevis har inte presenterats på denne mytomspunne gigant. Arten Arctodus simus lär ha varit det dominerande rovdjuret i Nordamerika fram till för 9000 år sedan. Längden uppskattades till 3,5 m och vikten kring 1 ton.

Vi kan endast erinra oss alla fantasieggande berättelser vi hört och hör om jättar som ”storöringen”, ”jättegäddan”, ofantligt stora älgar osv. I min barndomsbygd florerade en historia om en jätteälg, svart till färgen, och gick bland jägarna under benämningen ”lokomotivet”. De flesta av ”jättarna” tycks för övrigt nästan alltid klara sig undan jägaren och håller därmed drömmen levande om ”jätten” i vattnet eller på land.