thenor

Frihet är det bästa ting som sökas kan all jorden kring

En ofantlig björn

Peter den Store Orsa BpkKontraster

Jag hittar i mitt tämligen osorterade bildarkiv en serie tagen i Orsa björnpark från ett besök där sommaren 2011 (tror jag). Jag tog några bilder på det som var anledningen till mitt besök, ett par kamtjaktabjörnar. De kom närmast från en djurpark i Ungern och skulle enligt uppgift vara ofantligt stora. Hannen, Peter den Store uppgavs väga 900 kg och hans syster ”blott” 450 kg. För att illustrera jämförande storlek mellan kamtjaktabjörnen och den svenske representanten, brunbjörnen Norbert med matchvikt 250 kg, finns siluettbilder i naturlig storlek uppsatta vid björnhägnet. Jämför björnen med de personer som man ser längst till vänster på bilden. Jag fotade Peter den Store så gott det lät sig göras genom stängselmaskorna. Stående når Peter en längd på 3,1 m och svenske Norbert endast 2,1m. Den vilda kamtjaktabjörnen lär enligt uppgift bli upptill 700 kg och är därmed en av de största underarterna av Ursus arctos. Att denna björn nådde en vikt på nästan 1 ton beror troligen på en rejäl övervikt. Björnen har ju dessutom en naturlig förmåga att lagra massor av fett som ska hjälpa den igenom vintersömnen. Denna hägnade björn har ju inte heller samma förutsättningar som sina vilda släktingar att röra sig fritt och göra av med extrakilona. Hur som helst så imponerade denna björn med sin storlek.

Gigantiskt stora rovdjur har fascinerat människan i alla tider. Berättelser från norra halvklotet finns om jättebjörnar. Det har spekulerats i huruvida en urtida, Arctodus simus, björnart fortfarande lever i avlägsna områden på Kamtjaktahalvön. Några bevis har inte presenterats på denne mytomspunne gigant. Arten Arctodus simus lär ha varit det dominerande rovdjuret i Nordamerika fram till för 9000 år sedan. Längden uppskattades till 3,5 m och vikten kring 1 ton.

Vi kan endast erinra oss alla fantasieggande berättelser vi hört och hör om jättar som ”storöringen”, ”jättegäddan”, ofantligt stora älgar osv. I min barndomsbygd florerade en historia om en jätteälg, svart till färgen, och gick bland jägarna under benämningen ”lokomotivet”. De flesta av ”jättarna” tycks för övrigt nästan alltid klara sig undan jägaren och håller därmed drömmen levande om ”jätten” i vattnet eller på land.

3 kommentarer

  1. Göran Jonzon

    Björnen har utvecklat en enastående vinterhushållning av det upplagrade felldepåerna.
    En svensk brunbjörn förbrukar ca 400 gram fett/dygn i vinterdvalan.
    Det jag tycker är märkligast är att den vänder urinutsöndringen baklänges, så att den varken bajsar eller pinkar under hela dvalan.
    Vätskan recirkulerar nämligen i björnkroppen !
    Urinen går ut i blodet och levern omvandlar ammoniaken till proteiner som bygger på muskelvävnaden !
    Så det paradoxala faktumet är att den nyvaknade uthungrade björnen har större muskelmassa efter vinterdvalan än när den lade sig på lybädden !

    Jag visste däremot inte att Kamtjatkabjörnarna kunde bli så stora.
    Man har ju hört talas om Kodiakbjörnar som skulle nå uppemot 700 kilo, så jag undrar om det egentligen kan vara samma art ?
    Jag skulle gärna vilja se denne gigant live.
    Och tänk om vi kunde få tillbaks vicenten till Skandinavien ?
    Det finns många växter som skulle må bra av mulbetande vilt i våra skogar.
    Kvist- och knoppbetare har vi så det räcker och blir över, men mular saknas sedan kor förbjöds att skogsbeta och idag skulle väl ingen komma på iden att låta korna springa vind-för-våg på det sättet som var vanligt när vi växte upp:

    • Ronny Thellbro (inläggsförfattare)

      Fantastiskt! Vilken dröm för kroppsbyggare. Lägga sig och sova för att öka muskelmassan:) Minns jag rätt så lär den största kodiakbjörnen ha vägt kring 800 kg. Visenten tillhört ju vår ursprungliga fauna och skulle därmed vara en naturlig och självklar art i den skandinaviska faunan. Saken har och lär fortsättningsvis diskuteras av intresserade och experter. Troligen kan det även finnas ett visst motstånd från allmänheten med tanke på djurets väldiga storlek. Tjuren blir mer än dubbelt så tung som en vuxen älgtjur. Visenten lär ju dessutom vara ngt aggressivare än kusinen bison. Det märkliga är att jordbruksverket tillåter införsel av präriebison för avel och köttproduktion. Andra arter intressanta för farmning är omöjliga att importera. Jag tänker då främst på vitsvanshjorten som väl skulle klara vårt klimat och dessutom föder två/tre kalvar. Beträffande visenten så har vi ju gott om arealer för frilevande djur. Varför inte frilevande visent i Södra Lappland? Visenten har ju återinförts i både Polen och Vitryssland med större befolkning och mindre skogsarealer.

  2. Göran Jonzon

    Allra bäst vore det ju ifall man kunde få en återinplantering här att resultera i att visenterna kunde föda sig själva under vinterhalvåret. Myskoxar klarar ju att svälta i långa perioder, men jag misstänker att här upp belve stödutfordring nödvändig för att visenter ska klara vintern.
    När jag växte upp gick de flesta av ortens nötboskap dagtid fritt i skogen. Däribland fanns en hel del tjurar också, vilka kunde vara rätt aggressiva inomhus, men jag hörde aldrig talas om att någon blev anfallen ute i skogen. Det var som att de var mer harmoniska när de fick ströva fritt.
    Så är det nog till stor del med oss själva också, ju mer inskränkningar som läggs på medborgarna, desto högre blir aggressionsnivån och desto våldsammare utlevelserna när omdömet kraschar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.