Det besynnerliga med det svenska parlamentet är den senaste omröstningen i frågor som gäller förföljelse och massmord på religiösa folkgrupper. Jag skrev för ett tag sedan om tystnaden från regeringen när det gäller utrotningen av bl.a. kristna i de områden som behärskas av IS. EU-parlamentet beslutade i februari att benämna illdåden som folkmord. Den svenska riksdagsmajortiteten sa igår Nej till att beteckna IS illgärningar mot kristna i Syrien och Irak som ett folkmord. EU-parlamentet har kraftfullt markerat och så har även den amerikanska kongressen gjort samt några övriga av Europas parlament. Majoriteten i Sveriges riksdag lever fortfarande i någon slags uppfattning att pågående illdåd av religiösa folkgrupper inte ska särskilt rubriceras av de folkvalda. Nej, det ska internationell domstol göra enligt en majoritet av de folkvalda. Att S och MP skulle välja att inte markera mot IS folkutrotning var känt sedan tidigare. ”Handling är viktigare än ord” sägs från S-hållet. Javisst men varför kan inte s-ledamöterna dessutom markera med en kraftfull rubricering av vad som sker? Olof Palme kunde verbalt ge uttryck för sin uppfattning vid övergrepp mot folkgrupper. Vilka är vår tids ”Satans mördare”? Eller försvann de med störtandet av francodiktaturen? I denna anda borde s-ledamöterna åtminstone kunna brännmärka IS illdåd som ett pågående folkmord. Likt slaven åker åker MP snällt och tyst med i ”kejsarens” vagn och glömmer sina tidigare storvulna ord om mänskliga rättigheter. Om än förväntat besked från regeringspartierna i denna fråga så är besvikelsen större när det handlar om moderaternas och centerns verbala piruetter i formuleringen av IS våld. De båda partierna och så även vänsterpartiet, säger uttryckligen att vad som händer är ett folkmord. Varför ska då inte detta kunna präntas ner tydligt och kraftfullt i ett majoritetsbeslut av vårt lands riskdag? Endast tre partier, KD, L och SD röstade för en formulering där Daesh/IS våld betecknas som folkmord. Ynkligt, säger jag om övriga partiers hänvisning till juridiken medan kristna avrättas dagligen i Syrien och Irak. Eller kan veligheten bestå i folkgruppernas konfessionella tillhörighet?