En vecka kvar…
Det börjar kännas stressigt, vemodigt förväntansfullt, läskigt, spännande och häftigt
Men tyvärr vill känslorna få mer utlopp än nödvändigt. Är inte direkt stolt över mitt försök att mörda vår dator idag, även om jag tyckte att den förtjänade det. Jag skulle ju endast skicka iväg ett simpelt mail genom att använda ett redan skickat "reply all". Jag fick inte iväg det vilket var så brutalt frustrerande. Jag var så nära att slänga ut datorn genom fönstret, men jag vet ju att det bara skulle ge en alldeles för kort tillfredställelse för att inte nämna bli väldigt dyrt. Det är lustigt hur mycket en omänsklig plåtburk kan reta en. Desto argare man blir desto mer djävlas den. Can´t live with it cant´t live without it.

Det är egentligen inte -för mycket att göra, men ändå går jag omkring och känner mig lite småstressad och svettig. Men i morgon flyttar vi i princip ut och då blir det mindre kaotiskt i ett nästan tomt men rörigt hem. Det är högar och väskor för de dagar vi har kvar här i Umeå, väska för dagarna i Stockholm och övriga "lasten" till Thailand. Jag tror inte vi glömmer något.

I går tog den yngste sin tbc spruta. De litar inte på oss mesiga föräldrar som veknar under en brutal spruta, så det ingick en "hållare" i besöket. Alltså en sköterska som håller i barnet medan en annan tar sprutan. Det gick faktiskt bra.. Men efter att läst om sårets utveckling fick jag ångest över vaccinet. Det kan ta upp till tre månader innan såret läker, tur att inte vi havsbadande familjemedlemmar behövde ta den.

God natt