Nu lämnar vi huset och Umeå och tar det första steget ut mot äventyret. Det känns helt surrealistiskt och en aningen sjukt.
Har varit på "hej då" turné under helgen, men trots lite vemod inga större ledsamheter. Den yngste fattar ingenting och skrattar fortfarande hejdlöst åt ordet "hej" Han är ju den som kommer att förändrats mest under resan och har vid hemkost tillbringat längre tid i Thailand än i Sverige under sitt korta liv.
Tvååringen förstår inte innebörden och var lagom uppspelt i går över att alla tog farväl.
Han är den som faktiskt får det längsta avbrottet, då han inte kan ha en relation via brev och mail.

Vår dotter har mot alla förutsägelser inte reagerat nämnvärt. Hon som ser allt med vemod och rankar alla förändringar med högsta melankoli. Hon har gråtit över att en dag med släkten på gröna lund gått mot sitt ände, inte velat lämna alla små legohus på Legoland och varit långt ifrån sig själv en hel sommar när dagis tagit slut.
Men jag tror att hon, likt sina föräldrar, bara ser den första biten som en vanlig resa till kusinerna i Stockholm och att den andra resan blir en semestertripp till utlandet. Det är nog inte förrän vi anländer till huset och allt ska bli en vardag som verkligenheten hinner ikapp.

Tänk vi som började prata om en längre utlandsvistelse redan när vi bodde i Usa för åtta år sedan och som för ett år sen bestämde oss för att förverkliga planen. Nu sitter jag här i ett helt tomt hus och en dator, med tre livliga barn och en förväntansfull man. Men men först några dagar i storstan med nära och kära?